Författaren Måns Wadensjö i en tunnel, lutad mot en vägg
Måns Wadensjös "Människor i Solna" är hans andra roman om en förort till Stockholm. Foto: Peter Jönsson

Måns Wadensjö suger in oss i "Människor i Solna"

2:58 min

Måns Wadensjös nya roman saknar konflikt, vändning och upplösning. Efter att ha klottrat svordomar i bokens marginal, vänder Kulturnytts kritiker tvärt och börjar sugas in. 

Det är en mycket märklig roman det här.
Nästan 500 sidor tjock, orange, har stockholmsförorten Solna som scen.
Den utspelar sig dels under huvudpersonens mycket tidiga uppväxtår,
och dels, vad jag antar är i nutid, korta intervjuer med namnlösa människor som antagligen bor eller har bott i Solna. Och det kan kanske vara så att intervjuerna är autentiska, vad vet jag.

Jag svävar på målet, därför att inget är uttalat, inget är beskrivet, det finns inga anvisningar.
Visst kan jag på omslaget läsa att det är en roman.
Men i "Människor i Solna”, saknas en övergripande konflikt, en vändning och en upplösning.
Kort sagt – det är en bok utan dramaturgi.

Jag ska bespara er de flesta av svordomarna jag klottrade ner i bokens marginaler under min läsning, men på sidan 215 har jag plitat ner den sista, och det jag skrivit lyder: "jävlar vad han fortsätter att mala på."

Men där och då händer något med min läsning.

För plötsligt, vill jag gärna stanna kvar i det universum som Måns Wadensjö ger mig i romanen.
Det är oförklarligt, och jag förstår inte vad det beror på, men där och då kanske jag inser att jag läser romanen orättvist!? För måste en bra text ha en tydlig dramaturgi, eller alldeles förklaringsvänliga passager egentligen? När den är så här attraktiv?

Nu vill jag bara fortsätta att läsa om de till synes meningslösa drömmarna, och de charmiga anonyma intervjuerna med förutsägbara existentiella poänger.
Det känns nästan som att ”Människor i Solna” blir, ja inte mina vänner, men åtminstone människor som jag borde bry mig om och intressera mig för.

Det hus som Måns beskriver i boken, ligger mitt emot den bilverkstad där jag brukar lämna in min bil så jag kan det faktiska området som beskrivs väl.
Ändå finner jag mig med näsan i någon elektronisk kartbild vid flera tillfällen - för att kontrollera hur romanen stämmer överens med verkligheten. Jag funderar mycket på det faktum att bokens pappa kommer in på konstskola under handlingens gång - och att författarens riktiga pappa är konstnär.
Jag blir besatt av att ta reda på hur självbiografisk romanen är!
Men det spelar väl ingen roll, säger jag mig själv:
Så länge det är en sådan här underlig men märkvärdig läsupplevelse.

När romanen nöjt, lojt utsträckt, ligger färdigläst bredvid mig, är det ändå något som fattas, en saknad som blivit ett begär:
Jag vill så gärna ha en madeleinekaka nu!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista