Mattias Hermansson. Kulturchef, Kulturredaktionen. Sveriges Radio. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Mattias Hermansson. Kulturchef, Kulturredaktionen. Sveriges Radio. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio Foto: Mattias Ahlm

Nej, det är inte längre kulturen som är mest pretentiös

Lördagskrönikan med Mattias Hermansson
2:47 min

Lördagskrönika. Vem gillar det pretentiösa? Inte så många, men det borde vi göra, hävdas i en ny essäbok. Men i veckans lördagskrönika undrar Sveriges Radios kulturchef Mattias Hermansson om inte det mest pretentiösa finns någon annanstans.

"Kanske är det till och med viktigare än någonsin förr att vara lite pretentiös" skrev krönikören Johan Hilton tidigare i veckan i Dagens Nyheter.

Hilton hyllade en ny essäbok av den brittiske kulturjournalisten Dan Fox som heter "Pretentiousness - why it matters", alltså ungefär "Vikten av det pretentiösa". Här fingranskas på ett mycket underhållande sätt det pretentiösa, från Aristoteles till Lady Gaga. Det landar bland annat i att väldigt mycket av konst och litteratur och musik aldrig skulle nått sina höga kvaliteter om inte deras upphovsmakare hade vågat vara för mycket och genomfört storslagna ideer. Och att den som utmanar normer och smaker lätt hamnar i skottgluggen från populister och makthavare som vill hålla andra nere.

När jag läser den här boken konfronteras jag med min egen rätt oreflekterade motvilja mot det pretentiösa, det som enligt ordboken är att vara citat "alltför anspråksfull, fordrande" och "utmanande".

"Vi känner lukten av det pretentiösa när vi tror att någonting vill göra sig ouppnåeligt" skriver Dan Fox.

Ja, det kanske behövs något drygt och distanserat för att vi ska se det pretentiösa. För mycket annat som borde klassas som "pretto" missar vi nog.

Med risk för att tala i egen sak, ser jag inte längre att det är kulturen som står för de mest pretentiösa budskapen i offentligheten. De senaste hundra åren, minst, har kultur i alla former anpassats och gjorts tillgängligt för alla och envar, hela vägen från folkbibliotek till Spotify. Samtidigt har kulturutövares status och anspråk krympt.

Det pretentiösa präglar inte heller politiken, där man väsentligt oftare pratar realiteteter än storslagna visioner.

Dan Fox pekar bland annat på det moderna köpinriktade storstadslivet. Kafékedjan som kan ligga var som helst i världen men där menyerna med italienska namn ska få oss att känna att vi tar del av det riktigt äkta fast det egentligen är en imitation och fantasi om vad som är ursprungligt och autentiskt.

Det får väl anses vara rätt pretentiöst.

Och kanske har friheten att vara pretentiös flyttat från den offentligt styrda makten till den kommersiellt drivna. Och möjligen är vi så invanda att vi inte ser det.

De flesta svenskar läser förmodligen oftare en pretentiöst formulerad bostadsannons, än en svulstig diktsamling. Mataffären och hotellkedjan och klädbutiken vill göra världen bättre med hjälp av att du och jag köper ekomärkta produkter och tjänster. Och notera hur livsstilsmedier eller självhjälpsböcker förkunnar vad som är moraliskt riktiga val eller vad som kan öka en människas lycka och tillfredsställelse. Jag tänker att sådana anspråk på vilka val andra borde göra i sina liv, de vore omöjliga att göra för tja, en litteraturkritiker eller en kommunpolitiker.

Kanske är det ett mått på makt i vår tid: Att vara pretentiös, men utan att det märks.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".