Emmanuelle Bercot och Vincent Cassel i Maiwenns film Förförd.
Emmanuelle Bercot och Vincent Cassel i Maiwenns film Förförd. Foto: Folkets bio

Franskt relationshaveri i Förförd

Nina Asarnoj recenserar den franska filmen Förförd
2:39 min

När regissören Maïwenns film Mon Roi eller Förförd som den heter på svenska, visades i Cannes i våras, delades kritikerkåren i två läger. Lite förenklat så älskade de kvinnliga kritikerna filmen och männen inte. Maïwenns förra film Polis var en dokumentärt inspirerad skildring om en enhet hos Parispolisen som arbetade med brott mot barn. Förförd är en mer traditionell, typiskt fransk berättelse om en kärleksrelations uppgång och fall.

Förförd börjar med en skidolycka. Huvudpersonen Tony, ett smeknamn för Marie-Antoinette, sliter av korsbanden och måste tillbringa sex veckor på ett rehabiliteringscenter. Från fri rörlighet i snölandskap till korridorliv och sjukgymnastik.

Tony har både bildligt och bokstavligt tappat fotfästet efter en destruktiv relation och tvingas nu att stanna upp. Med hjälp av återblickar får vi följa en tio år lång kärlekshistorias förlopp, med en kort förälskelsefas och sedan den långa vägen nedåt, mot jagupplösning, depression och hotande vårdnadstvist.

Jag har sett många franska relationsfilmer. Det är som en helt egen genre med cafébesök, kärleksmöten, svek, triangeldramer, urringade svarta tröjor och skinnjackor i olika färger. Fransk film som chick lit. Maïwenns film Förförd inordnar sig i den traditionen men verklighetsflykten uteblir. Hennes kamera står stadigt i vardagen och ser solkigheterna. Hur en människa kan brytas ner bit för bit av något som ska föreställa kärlek. Hur den manipulative missbrukaren och lögnarens hela artilleri av pojkaktig charm och rena bedrägerier drar in huvudpersonen i en verklighetsupplösande skräckkammare. Och Vincent Cassel förmedlar kärleksobjektet Giorgio på ett sätt som får åskådaren att göra samma resa som Tony själv.

Emmanuelle Bercot spelar den 40-åriga advokaten Tony, hennes bleka, rödlätta vardagliga utseende blir en del av berättelsen. Hon spelar vanlig. Börjar bli lite gammal, och nu kom plötsligt chansen att bilda familj. Med partymannen Giorgio som tröttnat på de drogande fotomodellerna. Ja, det här låter ju inte riktigt som en film för vuxna människor. Men det är det. För kärleken är ju damtidingarnas, poesins och de kollektiva fantasiernas egen lekstuga, där allt kan hända.

Nina Asarnoj
nina.asarnoj@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".