Scen ur dokumentären "Say something". Foto: Tempo dokumentärfestival
Scen ur dokumentären "Say something". Foto: Tempo dokumentärfestival

Say Something – smärtsam närhet i dokumentär om misshandel

Gunnar Bolin recenserar Say something
2:33 min

Den svenska dokumentärfilmen Say Something är gjord av regissören Åsa Ekman och den handlar om Isabelle och hennes liv som är präglat av relationen med hennes mamma och det våld inom familjen som de utsattes för. Filmen är del två av filmer kring detta tema där den första hette My life lesson.

Gunnar Bolin har sett Say Something

Isabell tar studenten och hon skuttar på sommarljusa gator i sin korta kjol och sjunger: Fy fan vad hon är bra, och på festen håller mamma tal där hon är stolt över hur väl isabelle har klarat skolan trots deras gemensamma problem.

Men det är lite si och så med hur bra Isabelle egentligen har klarat det. För det är just det där genomlidna, förflutna som Say Something handlar om. Isabelle och hennes mamma har levt med våld inom familjen. Det har funnits en man, vi förstår att han har plågat både mamma och barn fysiskt och psykiskt. När skoltiden är slut, studentfesterna är över och friheten öppnar sig framför Isabelle så är det inte så sjungande rosenrött längre, hon åker till USA och kommer hem med akuta psykiska problem och gråter hjärtskärande i bilen hem från flygplatsen.

Åsa Ekmans dokumentärer är klassiska "flugan på väggen" såna där jag tänker: Hur har det gått till? Hur kunde hon vara med här? med en kamera t.o.m!

Några gånger får jag inte ens ihop det riktigt. Är den här scenen inspelad i efterhand, rekonstruerad? Eller är den filmad i stunden? Det är kanske inte så viktigt, men min fråga kommer av att jag också känner Isabelles utsatthet som medverkande i denna film. Hur nära Isabelles privata smärta kan vi komma, scenerna hos hennes terapeut, behövs de t.ex.? Missförstå mig inte - filmen är helt och hållet solidarisk med kvinnorna vi möter och den ställer fram en alldeles, alldeles för vanlig situation: den där en mamma misshandlas och barnen därmed också blir psykiskt misshandlade. Isabelle kommer från en samhällsklass där skyddsnäten är så mycket färre än i en välmående medelklass. Det är också en viktig ingrediens i Say something.

Isabelle kämpar och jag med henne, det är djupt engagerande och väcker många frågor färre om filmskapande och fler om hur vi ska få slut på manliga övergrepp, och inse att hela fmailjen drabbas när en part blir slagen.

Gunnar Bolin
gunnar.bolin@sr.se






Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".