Brie Larson i "Room"
Brie Larson i "Room". Foto: Pressbild

Room - om hoppet i mörkret

2:19 min

Idag har filmen Room premiär, med oscarsbelönade Brie Larson i huvudrollen. En film om en kvinna och ett barn som hålls fångna i ett litet, ljudisolerat rum. En berättelse om fångenskap och klaustrofobi - men faktiskt också hopp. 

Room bygger på Emma Donoghues roman med samma namn, som hon skrev inspirerad av bland annat fallet med Joseph Fritz, som ju höll sin dotter inspärrad i sin källare i 24 år. Donoghue valde att själv göra bearbetningen av bok till film. I intervjuer har hon sagt att hon ville försäkra sig om att hennes berättelse inte gjordes om till en annan typ av historia.

Och visst, stoffet i Room hade lika gärna kunnat bli en skräckfilm, eller en utdragen skildring av sadistiskt våld och psykiskt lidande. Men Room är något annat. Eftersom den i mycket väljer ett barns naiva perspektiv så blir det ohyggliga och otänkbara nästan uthärdligt i filmen.
För i ett litet, litet rum bor Joy och hennes son Jack. Här hålls de fångna, bakom en tung dörr med kodlås. Den enda glimten av världen utanför är genom takfönstret där man kan se en liten skärva av himlen.
Men för barnet i filmen, Jack, framstår det lilla rummet som ett helt universum. Tesen i filmen är lite i stil med att om man inte är medveten om att det finns en utsida av ett stängt rum, så far man inte heller illa av att vara instängd i det.


Jag har lite svårt att bestämma mig för om Room är spekulativ eller inkännande. Om filmen bara är ytterligare ett led i vår sjuka fascination av den här typen av brott? Jag tänker på när till exempel Natascha Kampusch var stjärngäst i Skavlan, och inför publik och kameror skulle berätta om hur det var att bli inlåst av en främmande man i hans källare i åtta år. Och tv-publiken, inklusive jag själv, andäktigt sög i sig varje ord hon sa.
Men spelfilmen Room lyckas förmedla något som känns som något annat än snaskiga löpsedlar eller fejkat inkännande intervjuer på tv. I Room lyckas man på något sätt betona den lilla möjligheten till hoppfullhet som trots allt finns i den här typen av historier. Vad en människa kan utstå och ändå överleva. I det här fallet hur bandet mellan mamma och en son kan bli den enda räddningen för bägge.


Men det är kanske också det enda sättet en bred publik orkar ta till sig den här historien på. Verkligheten är brutalare än vad man får se i den här filmen, och ännu mer sparsmakad när det gäller hopp. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista