Magnus Roosmann
Magnus Roosmann Foto: Roger Stenberg

Tarjei Vesaas "Fåglarna" dramatiserad på Dramaten

2:46 min

Den norske författaren Tarjei Vesaas roman ”Fåglarna” kom 1957, är skriven på nynorsk och anses vara höjdpunkten i modernisten Vesaas författarskap. Nu har regissören Ole Anders Tandberg tillsammans med Nils Sletta dramatiserat boken i svensk översättning av Marie Lundquist och satt upp pjäsen på Dramatens scen Elverket i Stockholm. Maria Edström var på den svenska premiären av ”Fåglarna”.

 

Fläskkvartettens vackra musik bildar ett ljudspår som följer historien om den lite säre Mattis och hans syster Hege som bor lite avsides på den norska landsbygden och regissören Ole Anders Tandberg har samlat begåvningar runt sig i denna iscensättning av Tarjei Vesaas vackra roman. Marie Lundquists exakta översättning klingar rätt på stavelsen. Erlend Birkelans scenografi med himmel, hav, horisont; en flat sten att sitta på och en ensam flugsvamp som geväret hos Tjechov. Ellen Ruges ljus som skapar dagrar och mörker.

Kort sagt, Tandberg har lagt romanen som en skimrande såpbubbla på sin handflata och visar fram den för oss och det är så vackert att man tappar andan.

I Vesaas roman är berättarperspektivet som dubbelt, både ur Mattis synvinkel men och ur en berättares som ordnar historien. Här läggs fokus på Magnus Roosmanns Mattis medan de runt honom spelas mer återhållet, hans Mattis är både stor och stark och känslosam och fylld av tankestörningar, rädslor och oförmågor. Roosmann har tonat ner alla ”hill-billy” och bydåre-tendenser vilket är befriande men möjligtvis blir det gåtfulla hos honom, hans ”hemlighet” mindre.

För hos Vesaas finns en hemlighet hos gestalterna, ett slags levandets själva gåtfullhet och här blir det paradoxala att tex Melinda Kinnamans otroligt fina porträtt av systern Hege med sina ytterst små medel nästan blir starkare; en inandning, en blick, ett sätt att stå säjer allt. Precis som de underbara badflickorna Anna och Inger, två glada njuterskor i Lina Leanderssons och den förbluffande bra Emma Broomés gestalter eller Sofia Pekkaris Flicka som minimalistiskt liksom undrar över Mattis.

Ja, för varför är det som det är? Är frågan som Mattis ställer till allt och alla, en förundran som han till slut inte kan bära. Och kanske många av oss bara är ett årtag bort från att gå på det grundet i den här vackra och sköra världen som Vesaas målar upp och som fått liv så vackert här på Elverkets scen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista