Den ensamma Anna möter en själsfrände i Marnie i Studio Ghiblis nya film.
Den ensamma Anna möter en själsfrände i Marnie i Studio Ghiblis nya film. Foto: Studio Ghibli/ TriArt Film

Briljant om utanförskap och magi i Ghiblis nya film

Nina Asarnoj recenserar den animerade filmen När Marnie var där
2:45 min

Den person som säkrar Studio Ghiblis konstnärliga nivå framöver kan vara animatören Hiromasa Yonebayashi. Han regidebuterade med Lånaren Arrietty från 2010. Nu är han aktuell igen med filmen När Marnie var där, även den gjord efter en litterär förlaga. Yonebayashis två filmer hör till bland det bästa Studio Ghibli har gjort, tycker vår recensent Nina Asarnoj.

Anna är en tolvårig antihjältinna. Långt borta från Pixars Modig eller Disneys Frost. Anna hatar sig själv, hon känner sig utanför i skolan, är sjuk i astma och tror att hennes fosterföräldrar tagit henne för pengarna. Hon är inte ens särskilt trevlig och kallar en flicka som närmar sig henne, för din feta kossa. Ingen bra metod att bryta isolationen. Efter ett astmaanfall blir hon skickad till några släktingar på landet, en liten havsbukt där tidvattnet kommer och går. Och hon känner en underlig dragning till det vackra men förfallna träskhuset på andra sidan viken. Och där träffar hon Marnie, flickan som bor i huset och är allt det som Anna inte är – modig, glad och rolig och som bryter mot alla regler i lyxfamiljen. Men även hon en ensam figur mitt i överflödet.

Och det är lika bra att vara tydlig: När Marnie var där hör till det bästa som kommit från Studio Ghibli. Animatören Hiromasa Yonebayashi debuterade ju som Ghibli-regissör med filmen Lånaren Arrietty, även den utsökt tecknad och med en omisskännlig blandning av besjälad natur, magi och familjeliv. Den handlade om ett småfolk, en liten kärnfamilj som bor under golvet och med en vild dotter som vill vidga sitt livsrum. I Marnie var där lyckas regissören om möjligt ännu bättre med att teckna ett psykologiskt trovärdigt porträtt av den tolvåriga Anna. En ålder som inte är riktigt erkänd som en av de allra känsligaste. Att följa hennes utveckling i mötet med Marnie och se hur nära vänskap ligger kärlek, och hur läkande det är att till slut få en vän, är bara helt rörande.

Hur Yonebayashi lyckas kombinera realismen, från broschyrerna på tågstationen till de djupröda tomaterna i trädgården, med den magiska drömvärld där Anna och Marnie möts, är inget annat än mästerligt.

Nina Asarnoj
nina.asarnoj@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".