Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Poesi och psykoser i Glömskans bibliotek

Publicerat tisdag 22 mars 2016 kl 06.00
Lars Hermansson om UKON:s Glömskans bibliotek
3:01 min
Ulf karl Olov Nilsson
Foto: Helge Hansen

Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson, även kallad UKON, börjar få en rätt diger verklista, 18 böcker sedan debuten med diktboken Kung-kung 1990. Det mesta sorterar under Hce 03 på biblioteken, alltså poesi, men för två år sedan kom en roman om Henrik Tudor, och till det läggs nu en lång essä om demens, vansinne och litteratur betitlad Glömskan bibliotek. Lars Hermansson har läst.

Ända sedan Freud började kartlägga det omedvetna, bland genom att analysera sina egna drömmar, offentligen första gången 1895 – samma år för övrigt som den franske poeten Stephane Mallarmé höll ett berömt föredrag med titeln ”Musiken och bokstäverna” där han menar att den fria versen ställer poeten inför ett enormt ansvar: nämligen att själv skapa sitt eget versmått – ända sedan dess har relationen mellan litteratur och psyke blivit allt intimare, och allt grundligare undersökt. UKON har i sitt författarskap bidragit till att stärka denna relation genom närma sig den bakvägen, genom att försöka undvika att uttrycka sitt inre, har han möjligen uttryckt det, om inte bättre så på ett annat sätt. I bok efter bok har han avsagt sig det förment fria skapandet genom att underkasta skrivandet olika regelsystem: i Någons stöd från 1999 begår han cut-up på sitt eget examensarbete om lobotomi, skär i själva skärandet alltså; i Stammar från 2002 ljudöversätter han strofer ur Första mosebok genom lyssna till originalet på hebreiska och sedan skriva ned vad det låter som på svenska.

 

 I en intervju jag gjorde med UKON för ungefär tio år sedan säger han att han aldrig suttit med ett vitt papper framför sig, och undrat över vad han ska skriva. Det är inte så han jobbar helt enkelt. I föreliggande essä undersöker UKON på en medryckande, kristallklar prosa full av humor – det var länge sedan jag skrattade så ofta och så högt tillsammans med en text – litteraturens olika sätt att vara galen på, och så kallade galningars sätt att vara litterära, från den schizofrenes upplevelse av ordens absoluta godtycke, elegant formulerat av en patient på en psykosavdelning som frågar sin psykolog (UKON alltså): ”Vad innebär det egentligen att Kalmar nästan rimmar på Karl Marx” till paranoikerns överdeterminerade värld i vilken allting är ett tecken på något, där det inte finns slump. Varför står det en röd bil på gatan? Eller: varför står det inte en röd bil på gatan? I det här avseendet, menar UKON, är all litteratur paranoid, hänger det ett gevär på väggen i första akten av en Tjechovpjäs, vet vi att det måste avlossas innan pjäsen är över. Det ska per definition inte finnas några slumpvis valda ord i ett litterärt verk, varenda kommatecken ska vara vägt på guldvåg. UKON:s essä innehåller som jag antytt belysande exempel från hans egen praktik som psykolog. Flera av dem är mycket drabbande. Det är inte bara det som berättas som berör, utan kanske framför allt den varsamhet UKON visar gentemot sina tidigare patienter, hur han berättar och döljer med samma ord, skyddar personen ifråga, samtidigt som han låter henne komma till tals, ger henne upprättelse. Det är en språklig exakthet som värmer, det är mycket vackert.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".