Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Poetiskt seriealbum skaver utan ursäkter

Publicerat onsdag 23 mars 2016 kl 06.00
"Berättelse med två dimensioner"
(2:49 min)
Serietecknaren Ester Eriksson har debuterat med "Det finns ingenstans att fly".
1 av 2
Serietecknaren Ester Eriksson har debuterat med "Det finns ingenstans att fly". Foto: Emil Malmborg/Press
Ruta från Ester Erikssons "Det finns ingenstans att fly".
2 av 2
Ruta från Ester Erikssons "Det finns ingenstans att fly". Foto: Ester Eriksson

I seriealbumet "Det finns ingenstans att fly" tecknas en rättfram och viktig berättelse om psykisk ohälsa. Matilda Källén recenserar.

”Jag har alltid varit så rastlös, gränslös”.

Det säger Olivia Eriksson, huvudperson i Ester Erikssons debutserieroman ”Det finns ingenstans att fly”, medan hon drar halsduken över ansiktet och försöker överleva vintern.

Boken följer konststudenten Olivia, som två år efter sin mammas död faller ner i en depression och läggs in på psyket i flera omgångar.

Jag fick upp ögonen för Ester Eriksson på Instagram, där hon i plumpig tusch presenterar en vardag där en Janne Långben-figur flänger runt i klackar, drömmer om kärlek, dricker sprit med Mimmi Pigg och vägrar ursäkta sig. Det är Disney på dekis, lätt att relatera till och oemotståndligt i all sin humor och uppriktighet.

I ”Det finns ingenstans att fly” har Ester Eriksson en annan ton, inte lika raljerande, däremot lika pang på. Hon har ingenting att dölja. Bokens Olivia må ursäkta sig för att hon beter sig som hon gör, i alla fall inledningsvis, men det gör inte bokens författare. För varför ursäkta sig? Jag uppskattar de senaste årens trend, där kvinnans erfarenheter av ett liv i gungning tagit plats i serierutorna – jag tänker på Fanny Agazzis ”Tack och förlåt”, på Julia Hansens ”Det växer”. Ester Eriksson tecknar en tillvaro av psykologsamtal och piller men också oroliga vänner, viljan att stanna kvar och, inte minst, omvärldens motstånd. Där finns hennes kille, som inte alls förstår och som förminskar henne till den klassiska stereotypen störig hysterisk kvinna. Att Olivia strax därefter stoppar en näve tabletter i munnen säger något viktigt om vilken risk sådana stigmatiseringar faktiskt utgör.

Historien bärs också av det vackra och poetiska men ganska kalla bildspråket: det är mest svart och grått och blått, det är bara Olivias röda läppar och naglar och färgglada tatueringar som lyser. Och så grenarna då, kvistarna som omringar och slukar Olivia när hon gång på gång faller ner i dvala. Och så blodet i sängen, det missfallsfärgade som sticker i ögonen.

Varvat med blad från en journal, med överstrukna namn och nummer, flyttas vi ännu närmare de händelser som beskrivs. Berättelsen får så två dimensioner: den ena är känslorna och tankarna inför det som sker, förmedlade genom konsten, de poetiska beskrivningarna och de svidande dialogerna, och den andra dimensionen det så väldigt formella, en drabbande uppvisning i hur en människas hela känsloliv kan bantas ned till ett par rader formell svenska.

”Det finns ingenstans att fly” är en viktig och vacker historia om psykisk ohälsa, om förlust och om den där känslan när allting bara faller samman. Det är modigt och beskrivet på ett så öppet och träffande sätt att jag slutar försöka fly, jag låter mig falla rätt ner i det trots att det skaver.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".