Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Hessérus om kärleken i Tjernobyls närhet

Publicerat tisdag 29 mars 2016 kl 06.30
Madeleine Hessérus roman Elefantens fot recenseras av Jenny Aschenbrenner
(3:03 min)
Madeleine Hessérus. Foto: Viktor Gårdsäter
Madeleine Hessérus. Foto: Viktor Gårdsäter

För 30 år sedan drabbades kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina av ett omfattande haveri, fyra reaktorer exploderade och spred sitt radioaktiva avfall över Europa. En katastrof för de som bodde i området och ett trauma för tron på vetenskapens makt över naturen. Nu har författaren Madeleine Hessérus skrivit romanen Elefantens fot om kärleken, längtan och människans vilja att förstå vad som egentligen hände med livet i Tjernobyls närhet.

Halveringstiden för plutonium är tusentals år, det sjunker långsamt längre och längre ner i marken men försvinner inte. Vi står inför det förgiftade landskapet och inväntar evigheten. Inför den avgrunden tröstar vi oss med matematiska formler. Med vetenskapliga teorier. Med förklaringarna. Och med kärleken.

Under stora delen av läsningen av romanen Elefantens fot är jag fullständigt uppslukad av Madeleine Hessérus sakliga och exakta skildring av en forskarstation strax utanför den avstängda zonen runt det havererade kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina. Berättare är Katarina, en ung svensk forskare på flykt undan en familjekatastrof och en kollapsad relation, redo att med hjälp av dissekerade möss och geigermätare få grepp om tillvaron. Ett litet internationellt forskarlag har samlats för att försöka förstå exakt hur radioaktiv strålning påverkar liv på längre sikt. Det är ju bara det att den längre sikt som skulle ge de verkliga svaren, den är omöjlig att omfamna.

Ändå, här finns en avgränsad yta att förhålla sig till. Ett begränsat antal människor att älska eller avsky eller bara vara helt likgiltig inför. Och hon beskriver det så bra, bygger upp en sådan spänning runt konkurrensen, värmen och passionen som spirar runt dessa forskare som alla tycks ha sökt sig just hit just på grund av det omöjliga i uppgiften och det isolerade i situationen. Människor som bär på en smärta, en fråga de aldrig kommer att kunna besvara.

Katarina förälskar sig i ukrainaren Grigorij, han lever med den psykiskt sköra men geniala forskaren Olga. De katalogiserar musskallar ihop. De reser till zonen och möter de överraskande glimtarna av normalitet och idyll som återvändarna skapat mitt i ödemarken, i den forna mänskliga civilisation som nu nästan helt tagits över av naturen igen.

Det är djupt fascinerande att följa med dem dit, Madeleine Hessérus tycks ha gjort en omfattande research, hon är i alla fall så detaljerad och övertygande att jag läser henne nästan som ett dokument, ett vittnesmål från en av världen hemliga fickor.

Men det sker något efter drygt halva romanen, den underliggande laddning som byggts upp av antydningar och framåtsyftningar, får långsamt pyspunka. Inget i själva intrigen är lika spännande som den plats där den utspelas.

Men kvar finns dock Tjernobyl, spökstaden Pripjat, tingen som människorna lämnade efter sig när de evakuerades. Falken som byggt bo på en balkong i ett höghus. Ja, de bilderna stannar kvar, de och känslan av ödslighet inför det fåfänga i människans desperata vilja att katalogisera, förstå och kontrollera.



Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".