Horace Engdahl om "Den sista grisen" i P1-morgon.
Horace Engdahl om "Den sista grisen" i P1-morgon. Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

Horace Engdahl om "Den sista grisen"

11 min

Horace Engdahl i samtal med Johar Bendjelloul om den nya boken "Den sista grisen". En samling tankar om kärlek, män, kvinnor, berömmelse, pengar, lyx och skam.  

Du slår fast att aforismen är en otacksam genre. Hur vågade du dig ändå på den här genren?

– Genren är naturlig för mig, jag skriver den därför att det är så jag tänker, det är så min inre röst talar, säger Horace Engdahl, författare och ledamot i Svenska Akademien. Aktuell med nya boken "Den sista grisen".

 Du skriver bland annat: Att skriva för den intellektuella eliten är som att vara instängd i en hiss under ett strömavbrott.

Är det verkligen så klaustrofobiskt hos den intellektuella eliten?

– Ja när man har varit där så länge, och jag har ju varit där länge. Ständigt samma människor, ingenting att säga dem längre. 

Du och din exhustru Ebba Witt-Brattström kommer båda ut med böcker den här våren som på olika sätt berör relationen mellan män och kvinnor. Era böcker kommer att med stor sannolikhet att läsas som berättelser om Horace och Ebba oavsett vad ni tycker om den saken. Hur förhåller du dig till det?

Ja, inte alls skulle jag vilja säga. Det är ingenting som jag kan göra någonting åt. Och det är inte heller en del av min avsikt att det ska vara på det sättet.

Men går det verkligen att frigöra sig från hur människor läser din text?

– Ja, det gör det faktiskt.

Du möter ju verkliga människor och verkliga läsare?

– Det är klart att jag fått en del reaktioner från vänner och bekanta som har fått boken. Men de har visat en beundransvärd taktkänsla. Ingen av dem har kommenterat den aspekt som du nämnde.

Är det så att det är jag som saknar taktkänsla?

– Det tycker jag inte, du är reporter och kan arbeta fritt.

Hur känns det att människor kanske får en uppfattning om dig som bygger på din exfrus föga smickrande text om en man?

– Det kan ju jag inte det ringaste åt och därför är det lika bra att inte tänka på det.

Det finns ju ändå texter i din bok som handlar om just äktenskap och om manligt och kvinnligt som: Det mesta imponerande med Kafka är att han kunde skriva "Processen" utan att ha varit gift.

– Ja, det är ju märkligt.

"Processen" är ju en slags helvetesskildring, världslitteraturens kanske mest kända roman om rättslöshet.

– Framförallt är det en hyllning av en man som blir orättvist anklagad. Han har inte gjort något. Men plötsligt vaknar han en morgon och finner sig ställd under ett egendomligt åtal som han aldrig riktigt får veta vari det består. Sedan kämpar han mot den anklagelsen igenom hela boken och går till slut under.

På vilket sätt påminner ett äktenskap om "Processen" menar du?

– Det får du klura ut själv.

Det finns fler betraktelser över manligt och kvinnligt i din bok. Till exempel: Så fort någon benämner mannen i bestämd form är det för att tala om att han är ett problem.

– Det tror jag är lätt att belägga genom att klippa ut saker och ting som förekommer i media.

På vilket sätt är det ett problem att mannen benämns som ett problem?

– Det är väl ett uppenbart problem. Det är ju en väldigt ensidig och tjatig hållning.

Du skriver om begreppet kärnfamilj som fått en negativ klang numera, ett begrepp som är mer släkt med kärnavfall än kärnfrisk skriver du.

Det är lätt att se att språkbruket är beskaffat på det viset. Jag menar när såg du en formulering sist där ordet kärnfamilj ingick där tonen var positiv?

Man tycker sig skönja en viss misstänksamhet mot feministiska strömningar i samtiden om man läser din text. Är jag rätt ute?

– Nu tycker jag att du förenklar. Feminismen är ju mycket och den här boken är inget angrepp på feminismen.

Hur är det att vara man i vår tid?

Det är nog många gånger väldigt trevligt, men inte alltid.

Vilka tillfällen är det inte trevligt?

– Just när man blir ifrågasatt på ett fördomsfullt sätt. Jag skulle säga att det händer i den offentliga debatten om manligt och kvinnligt och våra levnadsförhållanden. Det finns en tendens i dag att man anser att statens uppgift är att förmå medborgarna att ändra levnadssätt. Det är ju något som vi förknippar med auktoritära regimer men i dag så anses detta tydligen riktigt och förebildligt även i en demokrati. Och då har det, inte minst, tagit sig i uttryck i en önskan att förmå män och kvinnor att göra samma saker, att tänka likadant, att fungera likadant.

På vilket sätt är det inte önskvärt?

– Därför att man inte ska förmå människor att göra saker. Det är inte statens uppgift att förmå människor att tänka, leva och känna annorlunda.

 Avslutligen. Den här grismetaforen ”Den sista grisen” som romanen heter, hur har du valt den?

– Det är så med mina titlar att de kommer till mig i drömmen. Så är det alltid, jag kan inte välja titlar mitt på dagen. 

Lyssna på hela samtalet med Horace Engdahl och Johar Bendjelloul i klippet ovan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista