Imre Kertész.
Imre Kertész. Foto: Anders Wiklund/TT

Cecilia Blomberg minns Imre Kertesz

3:19 min

På torsdagsmorgonen kom beskedet att den ungerske författaren och Nobelpristagaren Imre Kertész  har gått bort efter att en längre tids sjukdom, 86 år gammal. Cecilia Blomberg tecknar ett porträtt av Imre Kertész.

"…till och med där vid skorstenarna fanns det något som liknade lycka i uppehållen mellan plågorna/…/ Ja, det är om det, om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta nästa gång de frågar." 

Så lyder några av de sista raderna i "Mannen utan öde".

Det är så typiskt Imre Kertész att ha den här vända blicken på världen. När han efter att ha lyckats överleva Auschwitz, Buchenwald och ytterligare några hållplatser i helvetet. När man som läsare med andan i halsen varit med på samma resa. Så avslutar han sin roman med just de orden. Språket som använts för att skriva om Förintelsen är förbrukat, är en av de sanningar Kertész återkommer till i flera av sina böcker.

Det är alltså med ett stort mått av saklighet som Imre Kertész närmar sig världen. Som att han står lite vid sidan av och betraktar dumheten. Verkligheten som en fiktion som passerar medan han sitter vid skrivbordet och tampas med jobbiga grannars oljud som läcker genom tak och väggar eller de inre dialoger han för med sina själsfränder inom litteraturen. Namn som Kafka, Celan, Sebald för att nämna några.

Det är alltid män han refererar till och han ser sig som en självklar del av det stora europeiska litterära samtalet där han på grund av olyckliga omständigheter råkade födas i Ungern. Ett land han faktiskt avskyr. Ett språk han inte gillar. En ofrivilligt vald inre exil som till slut får en ände när han efter Nobelpriset flyttar till Berlin där han levde mot slutet av sitt liv.  

Att läsa Kertész är därför lite som att umgås med en ganska grinig gubbe som sitter på sin kammare och reflekterar över världen. Men man stannar kvar för att hans iakttagelser är så skarpa och hela tiden värjer sig mot det banala. Särskilt tydligt blir det i de dagboksliknande böckerna varav den mest kända är "Galärdagboken". Den börjar på 60-talet där han sitter instängd i det kommunistiska Ungern och pågår fram till muren äntligen faller, men då istället ny dumhet tar över.

Det är också i dagboksformen han avslutade sitt författarskap, nu senast på svenska med "Den sista tillflykten" som kom i höstas. Där pendlar han mellan litteraturen och att beskriva hur högerextremismen växer sig starkare i Ungern, hur de antisemitiska krafterna växer sig allt starkare i Europa, men det handlar också om sjukdomen som tar över hans liv, och en hel del besvärande åsikter om muslimer.

Det som ändå gör att jag alltid förlåtit honom är att han är lika sträng mot sig själv som han är mot omvärlden. Han är sparsam med orden, vrider och vänder på allting. Är ibland just oinställsamt gnällig. Ibland genialt analytisk. Ingenting är självklart, utom en sak. Imre Kertész ovilja mot enkla slutsatser. Och sentimentalitet. Och han verkar obekymrad över vad omvärlden ska tänka om honom.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista