Folkbokförarna - charmigt på teakfärgat kontor

2:29 min

Dramatikern och författaren Alejandro Leiva Wenger och regissören Frida Röhl har samarbetat i flera uppsättningar de senaste åren bland med tex ”Författarna ” på Unga Klara och nu senast ”Minnesstund” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Nu med ”Folkbokförarna” är det dags igen, som hade premiär i helgen på Folkteatern i Göteborg där Röhl också är konstnärlig ledare. På scenen ett av Skatteverkets folkbokföringskontor och i publiken vår recensent Maria Edström.

Det ser sådär mysigt teakfärgat och nostalgiskt ut, Carina Perssons scenrum, inte direkt som nutidens öppna antiseptiska kontorslandskap. Och det är nog meningen, för pjäsen ”Folkbokförarna” är inte en uppgörelse med arbetsplatsen som tex ”Funktionell dumhet” på Malmö Dockteater häromsistens – nej här kan två andra idéspår urskiljas. Det ena handlar om identitet i relation till personnummer och folkbokföring, som tex Elisabeth Göranssons Bodil som blivit dödförklarad och inte ”finns” och som bara vill prata om samlag så fort hon får frågor om sin situation. Det andra spåret gäller regler och föreskrifter som man kan följa eller bryta mot – det sistnämnda såväl av civilkurage som av korruption. Fixa en dagisplats med folkbokföringshjälp eller ge papperslösa ett personnummer tex.

Men mest är miljön en plats för rollgestalterna att komma samman, alla dessa typer på ett kontor; som Malin Cederbladhs Hilda som ”håller på med sina listor” på uppdrag av förre chefen och nye chefen spelad av Jonas Sjöqvist med sina tips om ”tryck på F8” och Kardo Razzazis statsvetare Milo som egentligen bara skulle jobba här ett tag, för att helt orättvist nämna några i denna tajta ensemble och där Evin Ahmeds Sara som alltid ställer sig för nära alla kommer in som den motor som sätter igång skeendet.

Och minnen och dess opålitlighet spelar som alltid en stor roll hos Alejandro Leiva Wenger och även om denna pjäs inte är tillnärmelsevis lika skruvad som hans senaste ”Minnestund” så har regissören Frida Röhl och ensemblen har svängt ihop en mycket rolig, rörande och ja, charmig föreställning där ensemblen tillsammans med Amina Hocines musik lever upp till underrubrikens ”ett kontor goes musikal.”

Möjligtvis döljer sig en annan läsart i texten, lite svartare och mer apart; det antyder i alla fall det öppna slut som liksom kortsluter pjäsen som komedi betraktad. Kanske är ”Folkbokförarna” mer av en skvader trots att vi har haft så kul.