Raphael Saadiq respektlös mot soulhistorien

I går arrangerades Berns Fusion Festival i Stockholm - en endagsfestival för svart musik med artistuppträdanden, dj:s och filmvisningar. Festivalens största dragplåster var amerikanska Raphael Saadiq. Rutinerad sångare, låtskrivare och producent med förflutet i grupper som Lucy Pearl och Tony! Toni! Toné! och numera hyllad soloartist. Clara Törnvall besökte festivalen.

Amerikansk deep-house, ny svensk soul och dokumentärfilmer om 70-talets legendariska Stax-artister. Allt rymdes det inom ramen för Bernsfestivalens tema. Och vill man som arrangör visa på både soulmusikens bredd och tradition finns väl ingen bättre huvudattraktion än Raphael Saadiq. Under sina tjugo år i musikbranschen har han låtit på många olika - och tidstypiska - sätt, han är i sig själv en historielektion i modern r’n’b:s utveckling. Med gruppen Tony! Toni! Toné! hamnade han i början av 90-talet i centrum för inne-genren swingbeat: en kantig, danspoppig form av r’n’b.

På senare år har Raphael Saadiq bytt stil och blivit en av de främsta representanterna för det som brukar kallas neosoul: sofistikerad soul gjord av artister som vill ta soulen tillbaka till dess klassiska rötter, bort från hiphopinfluenserna. På senaste skivan klär Raphael Saadiq ut sig till blaxploitationfilmhjälte från 70-talet på omslaget och låter som Curtis Mayfield.

Själv värjer sig Raphael Saadiq mot slentrianmässiga kategoriseringar av hans musik. I intervjuer brukar han säga att det viktigaste är att den har rötterna i gospeln. Så när han studsar ut på Berns scen och börjar göra rockposer blir jag först förvirrad. Och bandet ser ut som de har plockats från flera soulgenrer. Men att gitarristen är klädd i ghettolyxig pälsväst medan klaviaturspelaren har virkad inkaponcho blir helt naturligt för en konsert som går i kontrasternas och de tvära kastens tecken. Brottstycken av låtar virvlar omkring utan styrsel och Raphael Saadiq och bandet verkar befinna sig i ständig avslutning. Ändlöst gitarrmangel, en publik som ser konfunderad ut, Raphael Saadiq som glömmer texten till sin största hit. Och så en sekund senare: total närvaro och en exakt framförd lyckolåt, utan att jag hinner fatta vad som hände. Säkert är i allafall att Raphael Saadiq saknar det där irriterande respektfulla i sitt förhållande till sina gamla soulhjältar, det som många av hans kollegor dras med. Han är alldeles för uppfinningsrik för det. Och trots att han låter annorlunda i dag går det en rak linje från hans 90-talsswing till dagens nysoul i den lyckliga kombinationen av traditionellt och nyskapande.

Clara Törnvall

clara.tornvall@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".