Maria Adlercreutz textilkonst ställer individen i centrum

2:57 min

Textilkonstnären Maria Adlercreutz gick bort för två år sedan. Just nu finns hennes arbeten utställda på tre ställen i Stockholm: Handarbetets vänner, Marabouparken, och på Thielska Galleriet där Maria Adlercreutz själv växte upp som dotter till intendenten Akke Kumlien. Här visas nu den första retrospektiva utställningen över Adlercreutz arbete. Maryam Fanni var där.

Vietnamkriget brukar kallas för det första tv-kriget, det var första gången bilder på krig kablades ut till världen dagligen. Maria Adlercreutz använde ofta tidningsbilder från krigsdrabbade områden i sina verk. Hon ville stanna upp i bilderna, genom att flytta dem från kamerans och tidningens hastighet, till vävstolens långsamma tempo.

Hennes mest kända väv heter "I hennes ögon bevaras folkets ljus", och den rymmer två bilder, ett porträtt på FNL-ledaren Le Thi Rieng, bredvid en bild på lidande kvinnor och barn från massakern i Song My, en bild som är tagen av en amerikansk militärfotograf 1969. Väven är skickligt gjord i fina material som ull och silke och går i en dämpad gråskala och naturfärger, precis som många av hennes andra arbeten.

Adlercreutz beskrivs som en vänsterpolitisk röst men i hennes bilder står individen i centrum, ibland krigsoffer, ibland politiska ledare, och bilderna vädjar också till betraktaren som individ, medmänsklig och beundrande. Hennes arbeten har en kristen humanitär ton och manar till välgörenhet snarare än revolution.

I hennes bilder står individen i centrum

Andemeningen i verk som "I hennes ögon bevaras folkets ljus" är att vi inte får glömma, och att vi måste våga se de hemskheter som händer. Men idag, efter 50 år av daglig normalisering av bilder på avhumaniserade icke-västerländska kroppar, så behöver vi andra sätt att tala om och presentera bilder som de här. För det är inte alla slags kroppar som tillåts avbildas i sina mest förnedrade ögonblick. Mediabilder från till exempel Abu Ghraib-fängelset, och nu senast bilden på pojken Alan Kurdi, har i omgångar väckt diskussioner inte bara om etiken i spridandet av dem, utan även om, och i så fall hur, de är mobiliserande eller om de är avtrubbande och bekräftar en världsordning.

På galleriets ovanvåning händer något spännande: en av vävarna har hängts i den permanenta samlingen. Den är stor och föreställer en stolt textilarbeterska på Norrköpings textilfabrik, hon heter Hanna Keller.

Här hamnar bilden i dialog med de omgivande högborgerliga porträtten. I samma rum hänger till exempel en målning av galleriets grundare Ernest Thiels far som arbetade som tekniker vid samma textilfabrik, och vars son alltså blev Sveriges rikaste man. Och alldeles intill hänger ett porträtt av unga överklassungdomar på handarbetskurs. Genom den här hängningen lyckas intendenten Patrik Steorn lyfta ett klassperspektiv. Och Hanna Kellers allvarliga blick hjälper oss att se på verken runt omkring med nya ögon.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista