Ur filmen "Upp i det blå". Foto: Nordisk Film.
Ur filmen "Upp i det blå". Foto: Nordisk Film. Foto: Pressbild / TT

"Upp i det blå": Äventyrlig rymdkomedi med svenska muppar

Upp i det blå Recension Björn Jansson
2:08 min

Efter TV-framgångarna med Höjdarna och Allram Eest, så är det nu biopremiär för Petter Lennstrands dockor i familjefilmen "Upp i det blå".

"Pottan" ja, så kallas hon den åttaåriga tjejen som ska på ridläger, en idé som kommer från föräldrarna som inte har så mycket tid över för sin dotter på sommarlovet. Men de stressiga föräldrarna har inte så bra koll på var ridlägret ligger, så hon blir avsläppt vid en skylt där det står ridläger. Nu visar det sig att halva skylten är dold av grönska, och det dom missat är att lägret ligger 4 kilometer bort. Så där står "Pottan" och väntar, tills en kille från den närliggande återvinningsstationen kommer fram. Och hon hamnar i det något skumma gänget med Kofot, Rydberg och några till. I filmen består gänget av både skådespelare och dockor och där på sopsorteringen så bygger de på en rymdraket i hemlighet.

Det finns ett allvar i botten, med den ensamma flickan som inte är sedd av sina föräldrar. Men mest av alllt är "Upp i det blå" en äventyrlig komedi. Här finns plojet med alla manicker och de lite fulsöta dockorna. Och efter en lite trevande första halva av filmen på sopsationen så ökar spänningen när rymdraketen står klar.

Dockorna är mänskligare än showarna i mupparna, och välgjorda i all sin mjuka skevhet.

Att inspelningen gjorts "live" där dockor och skådespelare spelar mot varann i miljö och inte är resultatet av ett datorjobb, det gör att det är lättare att ta till sig berättelsen. Och följa med på resan ut i rymden...

Petter Lennstrands dockor har tagit ett lyckat steg från TV till bio.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".