Isabelle Huppert spelar filosofiläraren Nathalie som blir lämnad för en annan kvinna.
Isabelle Huppert spelar filosofiläraren Nathalie som blir lämnad för en annan kvinna. Foto: NonStop Ent.

Briljant Isabelle Huppert i franskt skilsmässodrama

Nina Asarnoj recenserar Dagen efter denna
2:46 min

Regissören Mia Hansen-Løve debuterade som 26-åring med filmen ”All is forgiven” om en dysfunktionell familj i Paris. Hennes hittills fem filmer har alla haft självbiografiska drag, och den senaste ”Dagen efter denna” är delvis inspirerad av föräldrarnas skilsmässa. Den handlar om en kvinna som efter tjugofem års äktenskap blir lämnad av sin man för en yngre kvinna. Isabelle Huppert spelar huvudrollen som filosofiläraren Nathalie.

Nathalie står nere i grovsoprummet och slåss med en väldigt yvig blomsterbukett. Hon har redan försökt tvinga ner den i designerpapperskorgen hemma i köket men misslyckats, och har nu lagt den i en blå Ikeakasse för slutförvaring. Så gör hon en kort paus, låter blommorna ligga kvar i soptunnan, men halar upp den blå kassen. Alldeles för praktisk för att slänga något som skulle kunna komma till användning.

Den typen av vardagsrealism och humor är typisk för Mia Hansen-Løves filmer. Ibland är de så vardagliga att de får dokumentära drag. Som filmen ”Min ungdoms kärlek” från 2011 som handlade om hur en passionerad tonårsförälskelse urartade i ett självmordsförsök. Den var inspelad i Hansen-Løves mormors sommarhus, där hon själv legat och gråtit ögonen ur sig över en havererad relation. Fiktion och verklighet ligger och vibrerar bredvid varandra och laddar verket med mening.

Att se Isabelle Hupperts behärskade sorg i den här filmen är inget annat än ett mästarprov. Det intressanta med hennes roll är hur hon gestaltar filosofiläraren Nathalies alltigenom förnuftsstyrda smärta. Hon blir aldrig mer dramatisk än när hon knölar ner ex-mannens försoningsbukett i soporna. Och det är något väldigt befriande i ett porträtt av en övergiven kvinna som inte spårar ur i förutsägbar dramatik. Nathalies livsluft är idéer och tankar, filosofin hon levt på hela livet, hennes intellektuella kapital är ju inte förlorat.

Utan att förfalla till någon carpe diem-fantasi, verkar hon på riktigt se skilsmässan som en möjlighet att pröva annat. Som att följa med en gammal favoritelev till hans semi-revolutionära kollektiv på den franska landsbygden. Det finns en spänning mellan dem men Mia Hansen-Løve skulle inte drömma om att göra några romantiska eftergifter för att få till ett lyckligt slut. Ändå är ”Dagen efter denna” en film som vibrerar av liv, den sortens sensuella vardagsintensitet som det ibland kan ta en hel livstid att få fatt i.

Nina Asarnoj
nina.asarnoj@sr.se

Under oktober och november pågår på Cinemateket i Stockholm en retrospektiv med Mia Hansen-Løves filmer.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".