Claude Simon är död

Claude Simon var en av dom ledande företrädarna för ”den nya franska romanen” och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1985.

Bland Claude Simons mest kända verk finns Vinden, Vägen till Flandern och Lyxhotellet från 1962.

Han föddes 1913 på Madagaskar av franska föräldrar med en far som var militär och dog i första världskriget. Själv deltog Claude Simon både i Spanska inbördeskriget och som kavallerist i Andra Världskriget.

Det sägs att Claude Simon var den ende överlevande i sitt kavalleriregemente efter slaget vid Meuse 1940 under Andra Världskriget. Jag vet inte om det är sant, men jag brukar tänka på det när jag läser honom. Så nära det var att dom här fantastiska böckerna aldrig blev skrivna. Vinden, Gräset, Vägen till Flandern, Slaget vid Farsalos, Georgica, Akacian, Jardin des Plantes och allt vad dom heter, mästerligt översatta till svenska av C.G. Bjurström. Så skrev också Claude Simon ofta om Kriget och om Livet och Döden, om Kärleken och om Historien och Konsten. Dom stora ämnena.

Jag minns ett möte med honom i mitten av 70-talet i hans våning vid Place Monge i Paris. Han var liten och satt med ett fast handslag och intensiva ögon. En ovanligt kultiverad vinbonde från trakten av Perpignan. Tålmodigt förklarade han för mig varför han skrev som han skrev.

Tillsammans med Beckett var han den mest betydande författaren i den grupp som litterärt kom att prägla dom franska 50- och 60 talen och som går under benämningen le nouveau roman ”Den nya franska romanen”. Dom ville bryta med det traditionella romanskrivandet. Ta bort dom realistiska ramarna, det linjära berättandet, dialogerna och dom psykologiska personbeskrivningarna.

Claude Simon själv skrev långa vindlande meningar med mängder av parenteser, associationer och tillbakablickar Han upplöste tid och rum och målade sinnesintryck med orden. Vitalt, ursinnigt, lyriskt sensuellt. Sina förebilder hade han i Proust och Faulkner. Precis som Proust var han en Minnets diktare. I en av sina bästa romaner, Vägen till Flandern, blandar han bilder, minnen och sinnesintryck från det franska krigssammanbrottet 1940 till en väldig mosaik av tankar i huvudet på en man under en natt många år senare.

Och det är också erfarenheterna och minnena av Kriget som stiger fram i hans sista stora verk Jardin des Plantes som kom ut så sent som 1997, långt efter det han fått sitt välförtjänta nobelpris. Här samlar han för övrigt alla sina tidigare teman. Jardin des Plantes är den park i Paris, där Claude Simon så gärna strövade, en park som med sina gångar, träd och växter påminner om dom labyrinter man träder in i när man öppnar någon av hans romaner.

Claude Simon var inte dom många läsarnas författare, men han var en inspiratör för andra författare och en form- och språkförnyare av rang.

Kerstin M Lundberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".