Timbuktu.
Jason Diakité, känd som artisten Timbuktu. Foto: Izabelle Nordfjell/TT.

Lovande debut av Diakité

Mona Masri recenserar "En droppe midnatt"
2:21 min

Rapparen Jason "Timbuktu" Diakité debuterar med självbiografiska boken "En droppe midnatt". Mona Masri har läst.

P1 Kultur. Måns Hirschfeldt intervjuar Jason "Timbuktu" Diakité om boken

En familjebiografi, är undertiteln på Jason Diakités debut, och det är den utvidgade familjen han tar sig an: föräldrarnas kärleksrelation i rasmotsättningarnas USA, mamman med östeuropeiskt påbrå från Pennsylvania och pappan afroamerikan från Harlem, som kommer till Sverige och liksom många andra i exil- längtar hem fastän han inte vill återvända.

Det är en berättelse som sträcker sig från Diakités barndom i Lund till den pan-afrikanske farmodern i New York som heller skickar sina barn till Nigeria än ser dem växa upp som andra klassens medborgare i USA, en ojämlikhet som både hon, hennes föräldrar och generationer dessförinnan genomlevt.

Och det slår mig varje gång jag läser om slaveriet hur nyligen det trots allt var. Arvet lever kvar. Jag har själv tillbringat tid med välbärgade familjer vars tillgångar är direkt kopplade till plantageägande, rikedomar som ärvts i rakt nedstigande led över bara tre-fyra generationer. Och på samma sätt tycks fattigdom hålla generation efter generation i sitt grepp.

Och hur mycket av vårt språk har gått i arv? Hur kommer det sig till exempel att vi använder ordet slav- som markerar en identitet- något man ÄR- istället för att använda ordet "förslavad" som refererar till ett tillstånd?

Diakité väver samman afro-amerikansk historia med en coming- of- age- berättelse om en kille som brottas med att acceptera sig själv, en resa som jag tror många som identifierat sig som den Andre kan känna igen sig i: en process i vilken man tar tillbaka sin blick och börjar se på sig själv inte utifrån dem utan inifrån sig själv.

Ett välkommet tillskott till den svenska litteraturhistorian.

Boken skulle dock må bra av ett hårdare redaktörskap, den är för lång och en hel del anekdoter som inte tillför annat onödig pladdrighet kunde med fördel ha strukits för att göra berättelsen mer koncentrerad.

I en intervju i p1 Kultur förra veckan sa Jason Diaktié att han vill fortsätta med det längre skrivandet nu. Det är ett författarskap jag ser fram emot att följa.

Relaterat

Mer om Litteraturrecensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".