Lewis MacDougall spelar Conor i "Sju Minuter efter Midnatt".
1 av 3
Lewis MacDougall spelar Conor i "Sju minuter efter midnatt". Foto: Jose Haro
Felicity Jones och Lewis MacDougall i "Sju minuter efter midnatt".
2 av 3
Felicity Jones och Lewis Macougall i "Sju minuter efter midnatt". Foto: Quim Vives
Lewis MacDougall och Felicity Jones i "Sju Minuter efter Midnatt".
3 av 3
Lewis MacDougall och Felicity Jones i "Sju minuter efter midnatt". Foto: Quim Vives

"Sju minuter efter midnatt": En skrämmande och visuell cancersaga

Nina Asarnoj recenserar "Sju minuter efter midnatt"
2:40 min

När författaren Siobhan Dowd var döende i cancer fick hon idén till barnboken "A Monster Calls". Nu har boken blivit film, "Sju minuter efter midnatt".

När en trettonåring snabbt drar igång en maskin tvätt innan han sticker till skolan, förstår man att någonting är fundamentalt fel. Och strax sveper kameran över en enorm mängd medicinburkar, men utan att passera över något föräldralikt. En så liten pojke som bor alldeles själv i ett hus med vildvuxen trädgård, det går ju bara inte. Och "Sju minuter efter midnatt" har mig omedelbart i ett hårt sentimentalt grepp.

Så småningom flyter det upp en liten vrakspillra till mamma. Hon har väldigt kort hår och på film betyder det att hon har cancer. "Men jag blir snart bra igen, den här nya behandlingen är jättebra", säger hon med svag röst. Men hon är gråvit i ansiktet och kroppen är som en väldigt sliten trasdockas. Så varken pojken eller publiken tror henne för ett ögonblick.

Men som om det inte vore nog med en ensamstående mamma med cancer, så är Conor, som pojken heter, dessutom mobbad i skolan, hans pappa har stuckit till USA och bildat ny familj. Och Conors enda vuxna närkontakt utöver mamman, är en städgalen mormor som han avskyr. Läget är så dystert att jag knappt står ut. Och en del av mig undrar, vem vänder sig den här filmen till egentligen? Skulle ett barn som själv har en sjuk förälder klara av att se denna dödsdans utan hopp? Jag vet inte.

Samtidigt är "Sju minuter efter midnatt" en visuell fest jag sent ska glömma. Den glödande trädjätten som väcker Conor varje natt med sina märkliga moralsagor om människosjälens underliga irrvägar är en Roald Dahl-inspirerad antihjälte med monsterpotential. Och sagorna med sin animerade akvarelliska skönhet, om onda prinsar och tvivelaktiga präster...

Ja, "Sju minuter efter midnatt" är en riktig matinéfilm, känslosam och sorglig, på ett nästan lite gammeldags sätt. Den döende modern är god och klok som på ett gammalt glittrigt bokmärke. Lite irriterande god faktiskt, men den här filmen kör det sentimentala racet hela vägen, och blir en stark påminnelse om livets skörhet, med gråtgaranti.

Mer om Film- och tv-recensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".