Behovet att tala om Kevin

Den amerikanske författaren Lionel Shriver mottog i år ”The Orange prize”, ett litterärt pris som enbart ges till författare som också är kvinnor. Priset fick hon  för sin sjunde roman ”We need to talk about Kevin” En sorts brevroman om en mor och en far vars gemensamma son gjort något oförlåtligt. En högljutt debatterad bok som undrar en del otäcka saker. Som vad förmår ung människa att blint döda andra ungdomar? Och hur ska man kunna älska och förstå en sån människa alls.

En mor som inte tycker om sitt eget barn. Ämnet bränner lite redan där. Ett barn som är ett jobbigt, elakt barn, som faktiskt gör rent vidriga saker. Det blir ännu svårare.Ett barn som väljer att tre dagar före sin sextonårsdag döda sju personer han tycker riktigt illa om på sin egen skola. Under sexton, alltså blir det ett mildare straff – det har han räknat ut, för han är inte dum, denne Kevin, snarare överbegåvad, men totalt uttråkad.

Lionel Shriver låter berättarjaget, före detta reseboksredaktören Eva Khatchadourian, skriva brev till Kevins far för att försöka få tag i den sanning som kanske finns där någonstans, om hur det kunde gå så illa. Hon är ensam nu, utblottad, efter att ha varit rik, med ett simpelt jobb på en resebyrå och med besöket på fängelset, varje vecka, som det enda viktiga i livet.

Och det är en ohygglig berättelse. Om hur något så vanligt som beslutet att försöka få barn förvrider tillvaron för det lyckliga., framgångsrika New York- paret – hur Kevin från födseln förstör och stör. För sin mor alltså. För det är nämligen det som är styrkan i den här romanen – hur Shriver vågar låta perspektivet vara sådant. Skoningslöst. Hårt. Förtvivlat. Hur Eva K är en skärpt, sarkastisk och socialt orienterad kvinna – en demokrat som avskyr det inskränkta patriotiska USA, som har en kritisk blick riktad mot det mesta, inklusive sin son - allt medan hennes man är mjuk och välmenande, för att inte säga överslätande även inför de mest misstänkta omständigheter, när det gäller Kevin.

Ämnet i sig kan verka spekulativt, men det finns inget av sensationslystnad i den här boken – bara utmanande tankar, utvecklade och svåra tankar kring Columbine och mediernas roll när skolskjutningarna förvandlas till något av en modegrej på amerikanska skolor, tankar kring själva välståndets tomhet.

För allt är ju ett sökande, ett famlande i den där eftertankenskranka blekhet, där varje händelse kan tolkas på nytt, som en del av ett mönster, men Eva K är inte blödig, aldrig blödig, och Lionel Shrivers stil är även den torrt återgivande, vältaligt intellektuell. Det är jag som gråter.Hon svarar inte heller på frågan om arv eller  miljö. Eller så är det just det hon gör - till sist. 

Anneli Dufva

anneli.duvfa@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".