Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Peter Doherty.
1 av 2
Peter Doherty.
Peter Doherty är aktuell med sitt andra soloalbum "Hamburg demonstrations".
2 av 2
Peter Doherty är aktuell med sitt andra soloalbum "Hamburg demonstrations".

Loj Doherty på väg mot upprättelse

Matilda Källén: Lite sluddrig brittisk pop som lunkar mer än rusar"
2:46 min

The Libertines ena frontfigur Peter Doherty släpper nu sitt andra soloalbum "Hamburg demonstrations". Trots överhängande nostalgirisk, är han fortfarande inte helt ute ur leken.

Första gången jag såg Pete Doherty in action, var under den där sedermera mytomspunna Babyshambles-spelningen på Hultsfredsfestivalen 2006, när han snubblade ut försenad i småtimmarna och föll av scenen nästan direkt.

Jag var sexton då, jag skrev något om äkthet i bloggen efteråt och bytte bakgrundsbild på mobilen, tills det blev svårt, även för den storögda tonåringen, att fortsätta betrakta nedåtspiralen genom romantiska filter.

På avskalade "Down for the outing", den kanske bästa låten på Dohertys andra soloalbum "Hamburg demonstrations", ger han sig på både tillbakablickar och ursäkter.

Och visst har en del förändrats sedan 00-talet – på sistone har han mest uppmärksammats för The Libertines återförening  i fjol – men bilden av den slirige har fortsatt att överskugga.

"Hamburg demonstrations" är inte en regelrätt upprättelse, men väl en påminnelse om att han fortfarande har saker att säga, också på egna ben.

Som soloartist är Pete Peter, musikaliskt inte särskilt olik varken ynglingen eller bandens frontfigur, men mer återhållsam. Det är charmig lite sluddrig brittisk pop som lunkar mer än rusar.

Här hörs knatter från en skrivmaskin, som en påminnelse om att det är poet han vill vara, och även om han ofta balanserar på gränsen till det lite klibbigt nostalgiska, även om det ytliga skaver när han ber de unga männen att välja gitarr eller vapen på "Hell to pay at the gates of heaven" som han skrev efter terrordåden i Paris, så bränner det till ibland; särskilt på de två hyllningarna till Amy Winehouse, själsfränden som tog den andra vägen.

Däremellan lunkar han lojt mellan bakåtbetraktelser och stilla självrannsakan, ibland för lojt: han har grävt fram gamla demos, "I don't love anyone" återfinns av någon anledning i två versioner, känslor tillåts brusa upp för att genast svalna. Men här finns också en trygghet, i just den där distansen: nostalgin tar inte över, och med "Hamburg demonstrations" visar Pete Doherty att han inte är ute ur leken riktigt än.

Mer om Scen- och musikrecensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".