Koreanskt kostymdrama erotiskt i överkant

Vissa berättelser återkommer filmskaparna till gång på gång. En av dem är fransmannen de Laclos roman om promiskuitet och svek i 1700-talets Frankrike, en bok som filmatiserats flera gånger. Den mest kända versionen är ”Farligt Begär” från 1988 med Glenn Close och John Malkovich i huvudrollerna. Milos Forman gjorde samma story i ”Valmont” 1989. Och berättelsen dök även upp som ungdomsfilm i ”En djävulsk romans” 1999.

I ”Hemligt begär” har historien flyttats till 1700-talets Korea, under Chosun-dynastins slutskede. Resultatet är en praktfull storfilm där bara kostymerna sägs ha tagit en tredjedel av budgeten. Jenny Teleman har sett historien berättas en gång till.

Ja, en numera för många ganska välkänd solkighet kanske, om hur en skön adelsdam konspierar med sex. Förmår en vän och notorisk kvinnotjusare att förföra och besudla en ung oskuld. Emedan han istället riktar in sig på att öppna upp en dygdig änka på lek, förgör henne tills allt virvlar hastigare och hastigare ner i en svart malström av sex, svartsjuka, hämnd, sorg och vanära. En historia om adelns ödslighet, erotik som vapen och lustan efter makt hur futtigt, tarvligt och vulgärt den än utövas. En historia denna gång överflyttad till ett svunnet Koreas perverst sofistikerade överklass.

På film har denna lilla franska cynism ofta berättats med kläder. Material. Skära sidenband runt svällande herrvader i snövita strumpor. Giftrött läppstift och jäsande liljekullar i upprörd andning. Det hör till.

”Hemligt begär” blir också en sådan där scenografisk trumpetfanfar mot solnedgången. En flortunn bambuskärm fladdar till, en silkesmjuk halsgrop pulserar mot en violblå kimono. Och de vitpudrade ansiktena avslöjar ungefär lika mycket känslor som ett vältuschat marmor ägg. Det är bedövande stiligt helt enkelt.

Men det är också i all denna sprängfyllda sensualism som det blir lite konstigt. För denna jättefilm har också marknadsfört sig genom visa mer naket än någon annan tidigare version. Och mycket riktigt; det kopuleras, öppet, naket och vällustigt bland de frasande vecken. Ofta. Vilket märkligt nog gör den delikata historien en otjänst. För en grym kärleksopera förlagd under en asiatisk epok där manuset säger att självbehärskning är allt. Där absolut kontroll och tyst hämnd är de främsta av dygder. Där ett tappat teblad i ett sidenklätt knä är en social flirtbomb, och varje spår av passion ska ligga och koka som het knäck strax under en perfekt upprätthållen fasad. Där blir en skämtsam avsugning helt enkelt inte bra.

För varför skulle en luns som man själv egentligen få se ens millimeter in under kläderna på dessa så noggrant dekorerade issvala gudar? Naken det kan man väl vara själv.

Jenny Teleman

jenny.teleman@sr.se