Max Porter
Foto: Lucy Dickens
RECENSION - LITTERATUR

Max Porters bokdebuterar med genrehybrid

Martina Lowden recenserar genrehybriden "Sorgen bär fjäderdräkt"
2:47 min

Under onsdagen besöker den engelska författaren Sverige för att tala om sin hyllade debut "Sorgen bär fjäderdräkt".

Efter att länge ha arbetat som redaktör och bokhandlare beslöt sig Max Porter för att själv skriva en bok. I veckan besöker den engelska författaren Sverige för att tala om sin hyllade debut, genrehybriden "Sorgen bär fjäderdräkt".

"1970, sju år efter hustrun Sylvia Plaths självmord och ett år efter flickvännen Assia Wevills självmord, ger Ted Hughes ut diktsamlingen 'Kråka'. Ursprungligen var boken tänkt att bli en episk folksaga med lyckligt slut, men istället blev den en otäck och svartsynt sångbok. Kråkan Kråka är en mytisk trickster, råbarkad och bråkig, född ur ett Ingenting och ett Aldrig. Han skriker efter blod, larver, smulor, vad som helst, driver med Gud, Eva, Adam, alla. Beroende på människosyn kan vi kalla honom omänsklig eller urmänsklig."

Hans egen hustru dör i en olycka... plötsligt står en kolossal kråka i hallen

"Huvudpersonen i Max Porters debut "Sorgen bär fjäderdräkt" arbetar på en bok om Hughes kråka. Han har fått den på hjärnan, säger han. Och när hans egen hustru dör i en olycka, då får hjärnfostret kropp. Plötsligt står en kolossal kråka i hallen. Den talar till honom och hans två söner. Säger att den ska stanna tills de inte behöver den längre."

"Trots bokens titel ska kråkan inte läsas som någon förkroppsligad sorg. Snarare har Hughes mörka monstermyt här återfötts som godhjärtad personlig dödscoach. Någon som låter familjens förtvivlan ta sig andra former än de påbjudna, låter sorgen få vara vild, långvarig och våldsam."

Prosan hoppar kråka mellan olika formspråk

"Prosan hoppar kråka mellan olika formspråk och berättarperspektiv; fadern, fågeln och sönerna turas om att föra ordet, sällan längre än en eller ett par sidor åt gången. Porter använder sig av dialoger, sagor, minnen, listor, mardrömmar och långa ramsande ordkedjor, allt i svensk språkdräkt av Marianne Tufvesson. Men lika mycket som lekfull känslohandbok är hans verk en påminnelse om vilken konkret roll myt och dikt kan spela i ett sorgearbete – och en uppmaning till oss att handskas självsvåldigt med våra litterära älsklingsgestalter. Att när så krävs införliva dem i våra världar. Göra dem till våra egna."

Mer om Litteraturrecensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".