Den förste nihilisten?
Den förste nihilisten? Foto: Sören Vilks
RECENSION:TEATER

Vackert men stelt när Dramaten spelar "Fäder och söner"

Anneli Dufva: "Lika mycket järnrörsmän som charmörer"
2:41 min

Det är 1800-tal i Ryssland. Det handlar om klass, kärlek och de "första nihilisterna" och det blir välgjort, men lite stelt, när Dramaten sätter upp "Fäder och söner".

Titel: Fäder och söner av Brian Friel, fritt efter Ivan Turgenev
Plats: Dramaten, Stockholm
Regissör: Runar Hodne
Översättare: Ragnar Strömberg
Skådespelare: Hannes Meidal, Otto Hargne, Magnus Roosmann, Johan Holmberg, Jan Waldekranz, Kicki Bramberg, Josefin Ljungman, Elin Klinga, Lina Leandersson, anna Åström, Joaquin Nabi Olsson
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg

Alla som kan sin Tjechov vet att hos honom är Turgenev en sorts husgud - han är förebild och framställs som mästerlig - men när man ser Brian Friels dramatisering av Turgenevs Fäder och söner, då ser man förstås - numera - mest otaliga likheter med Anton istället… Det är ju hans verk – i Turgenevs efterföljd - som kommit att bli de riktigt välkända.

Ivan Turgenev har genom Fäder och söner tillskrivits äran av att ha spridit ordet nihilist. Det är den unge briljante Bazarov, som är nihilisten, som inte vill erkänna någon auktoritet, inte böja sig för någon princip. Med sig har han vännen Arkadij, vars bohemiska far de båda besöker på landet.

Generationskonflikten är tydlig – idédiskussionen likaså. Det handlar dels om hur vi lever våra liv. Vad är lycka? Vad betyder kärlek? Men det är också konkret frågan om hur man tjänar pengar på sitt jordbruk - om att låta sig tänka nya tankar.

Allt placerat i det ryska samhälle som på 1860-talet kännetecknades av klasskillnader, men också av att man upphävde livegenskapen.

Hannes Meidal och Otto Hargne gör de två unga – klädda i svart och kängor – lika mycket järnrörsmän som charmörer. Och här är den centrala frågan: för vad betyder orden? Vad är det de vill? Vad är förhållandet mellan ord och handling?

Magnus Roosmann gör den godhjärtade, men naive fadern, Nikolaj. Elin Klinga lyser som den rika unga änkan Anna. Hon, med rosor på klänningen och röda läppar, som både får Bazarov att bli betagen, besatt, berörd och som kan reda ut den gamle Nikoljas dåliga satsningar på egendomen.

Magdalena Åberg har skapat både kostym och en scenografi som är vacker - ett rum med höga träväggar vilka silar ljus mellan ribborna. Ja, hela uppsättningen är både vacker och välgjord.

Men ändå kommer det inte till liv detta. Det känns stelt och oförlöst.

Som om Brian Friels sätt att presentera scener med tanken att de tillsammans ska bilda en helhet, här, i Runar Hodnes regi, istället blir orytmiskt och faktiskt lite konstigt. Trots fina skådespelarinsatser.

Mer om Scen- och musikrecensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".