Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Bilden föreställer filmen Måste gitt av Ivica Zubak
Huvudrollsinnehavarna i "Måste gitt", David Nzinga, Can Demirtas och Arvin Kananian.
RECENSION – FILM

Måste gitt – en svängig dramakomedi

Emma Engström om en film om gangsterliv och författarskap
2:35 min

Regissören Ivica Zubak långfilmsdebuterade 2009 med dramat Knäcka. Men kanske kommer det stora genombrottet först nu, med dramakomedin Måste gitt.

Filmens namn: Måste gitt
Regissör: Ivica Zubak
Skådespelare: Lena Endre, Shebly Niavarani, Can Demirtas, David Nzinga, Jörgen Thorsson
Genre: Dramakomedi
Betyg: 4 av 5

Zubak för in en ny ton i svensk film.

Metin är smågangstern som blåser Pantbanken på dyra klockor som egentligen är kopior. Och i sin anteckningsbok skriver han ner sina brott – stora som små.

Men livet måste vara något mer, något större, känner Metin. Han söker till scenskolan.

I en av filmens nyckelscener spelar han inför den vita medelklassjuryn upp sitt liv som förortsgangster. Men juryn tycker inte att hans audition från verkliga livet är tillräckligt fejkat autentisk för att funka som teater.

Som litteratur duger hans berättelse utmärkt, visar det sig när ett förlag får tag i Metins anteckningsbok och vill ge ut den som roman.

Ivica Zubak spelar upp de välbekanta fördomarna: förorten och arbetarklassen odlar äkthet medan stan och medelklassen skapar fiktion. Och visst kunde han brutit upp schablonerna, men det hade blivit en annan film.

Nu för han med lätt hand ihop element som ser oförenliga ut på pappret. Det blir ett utvecklingsdrama om en ung man i en känslokall värld som med hjälp av konsten kommer i kontakt med sitt känsloliv, ja lite i stil med den franske regissören Jaques Audiards "Mitt hjärtas förlorade slag". Det är också en träffande satir över en kulturelit som vill bära förorten som en accessoar.

Zubak för in en egen ton i svensk film - opretentiös, orädd och självsäker. Vuxnare än Josef Fares och mer här och nu än Ulf Malmros.

Det är egentligen bara inramningen med minnet av Metins pappa som blir ett onödigt sentimentalt inslag i en film som annars svänger så det är svårt att sitta still.

Mer om Film- och tv-recensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".