Slowgold.
Bakom Slowgold står den göteborgska sångerskan Amanda Werne. Foto: Press
RECENSION – MUSIK

Slowgolds klarvakna drömmar

Matilda Källén: Det är både skört och superstarkt
5:38 min

Slowgold, det är framförallt Amanda Werne, en göteborgsk sångerska som spåtts en guldglittrande framtid. Nu kommer hennes fjärde album "Drömmar".

Titel: "Drömmar"
Artist: Slowgold
Genre: Rock
Betyg: 4 av 5

Kulturredaktionens musikkritiker Matilda Källén har hört Slowgolds "Drömmar".

Vad säger du, är det drömskt?

– Ja, det är det ju. Flera av låtarna på albumet påminner mig om godnattvisor, men alltid med den där psykedeliska, lite rockiga twisten som i kombination med Amanda Wernes röst aldrig gör dem tillräckligt behagliga för att vara sövande. Det finns liksom ett mörkt stråk där. Godnattvisor för vuxna, kanske man kan säga.

Vi har hört mycket om Slowgold under de senaste åren och "Drömmar" är hennes fjärde album på fem år. Vem, eller vad, gömmer sig egentligen bakom artistnamnet?

– Där bakom gömmer sig framförallt Amanda Werne, en 28-årig sångerska som varit en del av Göteborgs musikscen under flera år. Det tog inte många sekunder efter att hon släppt sina första låtar förrän hon började spås en lysande framtid, och det har talats om att hon kommer att slå, som om det skulle ske med dunder och brak, i flera år nu. Men jag tänker att det redan har hänt, åtminstone litegrann. Hon sjunger till exempel på Freddie Wadlings sista album, hon gästade "På Spåret" med två fantastiska framträdanden förra veckan, och mycket tack vare hennes förra album "Glömska" har hon faktiskt etablerat sig som en ganska självklar, spännande och inte minst produktiv röst i vågen av nyproggig folkrock för 10-talet, någonstans mellan Den Stora Vilan, Amason och Ariel Pink.

Vad är det som särskiljer Slowgold i den här proggvågen?

– Framförallt hennes röst, som är sådär till synes skör och ömsint men egentligen stor och ganska vild och som på många sätt lyfter de ganska enkla kompositionerna från vad som annars kanske hade riskerat bli flummigt lunk till något guldglittrande, och som lyfter texterna som annars kanske hade riskerat bli flummigt halvkrystade till ganska starkt framförd poesi.

Slowgolds musik har inför skivsläppet beskrivits som någon slags "prärierock", hur låter det egentligen?

– Ja, det låter väl ödsligt men varmt tänker jag och det är en passande beskrivning. Men när jag hör Slowgolds musik tänker jag nog mindre på sådana där ökenbollar som rullar förbi i vinden och mer på kanske en öde storstad med solvarma asfaltgator, kanske en där man som ung vuxen och ganska snart 30 lätt känner sig lite… omsprungen. Och det blir särskilt tydligt på en låt som "Sommarhus". 

Vad skiljer det här albumet från de tidigare?

– Jag älskade verkligen Slowgolds förra album "Glömska", det kändes som att Amanda Werne där äntligen hade hunnit ifatt sitt sound efter att ha famlat lite på de två första skivorna. Och jag skulle säga att "Drömmar" är minst lika bra. Det är fortfarande inte direkt lättillgängligt, men det märks att hon har landat i den hon vill vara, och det är både skört och superstarkt, drömskt och klarvaket.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".