RECENSION – LITTERATUR

Poetiskt världsvant i Silkebergs "Atlantis"

3:34 min

Poeten Marie Silkeberg debuterade 1990 och 2004 belönades hennes "Sockenplan, säger hon" med Sveriges Radios Lyrikpris. Nu kommer diktsamlingen "Atlantis".

Författare: Marie Silkeberg
Titel: "Atlantis"

Ända sedan diktsamlingen "Imorgon, och imorgon" från 1997, har det funnits ett uttalat resandemotiv i Marie Silkebergs poesi, som en paradoxal drift att samla ihop världens platser. Vidareutvecklat, omgestaltat och med ständigt nya uttrycksformer.

Till en början var detta resestråk mer personligt och geografiskt "sorterbart": det ryska, det danska, och det engelska, i egenskap av det globala instrumentet som svävade över alltihopa. Men resandet har inte bara tagit gestalt i en parad av platser, vilket det verkligen gör i hennes senaste samling "Atlantis", där den poetiska grundplåten förflyttas från Istanbul, till Chengdu, till Kapstaden, till Abuja, till Abu Dhabi, till Riddarfjärden, Aleppo, Gaborone.

Denna oavbrutna inblandning i världen omfattar i lika hög grad ankomsterna, väntetiderna, förflyttningarna, hotellrummen, avskeden, likaväl som de korta och flyktiga mötena som de häftiga och avgörande kontakterna. Och inte minst resandets speciella existentiella rytm, dess sammantagna fågel- och grodperspektiv, och ständigt nya horisonter.

Ville man hitta ett mer prekärt namn för detta grundelement i Silkebergs poesi, kunde man kalla det hennes poetiska världsvana. Ungefär lika delar berest och mondän, som berest och engagerad. Och kanske är det precis i denna ambivalens som Silkebergs poetiska tilltal uppstår: att ständigt befinna sig på väg mellan världens platser, europeiska Istanbul, Chengdu, Kapstaden, Abu Dhabi, Abuja, Singö, Gaborone, och att i mitt i denna existentiella motstridighet vara människa.

Om en poet som Ann Hallström har valt en mer upplöst och fransigare sorts roll-diktning för att gestalta världens överväldigande våldsamhet, så har Marie Silkeberg valt att vara nästan provocerande tydlig med att upprätthålla gränsen mellan existentiella belägenheter. Att skriva fram en sådan påträngande ambivalens framstår allteftersom som en av de bärande strategierna i diktsamlingen. Samtidigt som diktens jag aldrig använder "jag" utan i stället tilltalas med "du" eller med "ni" när hon slår följe och därmed tillåter allt från detaljerad iakttagelse till utlämnande intimitet, så noteras världens gång i samma poetiska andetag.

Till skillnad från den hårdare uppknutna stilen i samlingarna Material och hennes texter i "Till Damaskus", som hon gjorde tillsammans med Ghayat Almadhoun, är dikten i "Atlantis" genomgående ledigare, lojare, mer telegrammatisk till sin karaktär:

Du ser mot persiennerna.

Gryningen.

Halvdagern.

Floden rinner utanför fönstret.

Människor går över bron.

95 grader visar termometern.

Rutmönster av gator.

Obegripliga köpcentra.

Vitt morgondis.

Och så Atlantis, den egyptiska myten vidarebefordrad av Platon, som är den boktitel Silkeberg okommenterat låter lysa över den taktila världen med sin speciella ambivalens av förlorat och förverkat paradis, och vidöppen och utopisk möjlighet.