Konstprojekt sätter ljus på konflikten om Ojnareskogen

2:40 min

I över tio år har Ojnareskogen på norra Gotland stått i centrum för en infekterad konflikt mellan de företag som vill bryta kalk i området, och de som kämpat för att skogens särskilda natur ska bevaras. Nu lanserar konstnären Patrik Qvist ett konstprojekt på platsen.

I Patrik Qvists kortfilm om Ojnareskogen på norra Gotland är det tyst och stilla. Inte en människa syns till.

Det är svårt att föreställa sig att samma skog för bara några år sedan var full av grävskopor och av demonstranter som försökte stoppa kalkbrottsplanerna.

Här undersöker Patrik Qvist två riksintressen, mineralutvinning och naturskydd, och vad som händer när de ställs mot varandra. Förutom kortfilmen har det resulterat i ett performance i provbrottens salamanderfyllda vatten och en installation som invigdes på platsen i helgen: "Uttag medges ej" i asfaltgranulat. 

Tidigare i sommar slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att regeringens beslut att göra Ojnareskogen till ett EU-naturskyddsområde var rätt. Skogen vann, men det förminskar inte verkens kraft, menar Patrik Qvist. Fallet Ojnareskogen är bara ett exempel bland många.

– Det är lättare att arbeta från en motståndsposition, men det här är intressant som ett typfall, det säger något om var vi befinner oss med klimatförändringar och också hur vi betraktar landskap och mark och vem som har rätt att göra vad. Det här är en plats som vi alla känner till, men samtidigt pågår det här på hundratals andra platser, tusentals.

Dessutom tvivlar konstnären på att kampen är helt över, och när domen föll meddelade ett av de inblandade företagen att man nu ska ta beslut om nästa steg.

– Det är väldigt känsligt. Så kan man väl säga, säger Sophie Allgårdh, konstnärlig ledare på Kalkladan Bungenäs som ställer ut Patrik Qvists verk.

Hon arbetar nära skogen och har sett hur konflikten påverkat de boende i området. Hon tror att konsten kan öppna för samtal, särskilt om den tar sig utanför gallerirummet.

– Konstnären luckrar upp de fastna positionerna och i och med att han vistas i socknarna här så blir det en dialog.

Ojnareskogen är inte särskilt spektakulär, men också de små, stilla platserna kan vara värda att bevara, säger Patrik Qvist.

– Vad man ser är några tallar, lite dödved och några grässtrån som vajar fram och tillbaka. Poängen för mig är att de här platserna är viktiga, de som får vara som de är. Jag hoppas att jag kan få till en form av dialog eller diskussion om vilka platser som är värda att bevara och vilka kriterier vi använder.