OEDIPUS REX
OEDIPUS REX. Salonen och Sellars möter Stravinskij. Foto: Arne Hyckenberg
RECENSION - OPERA

Sellars, Salonen och Stravinskij

"Musiken är bra och ypperligt framförd"
5:04 min

I går kväll var det invigning av den femtonde Östersjöfestivalen i Stockholm - med "Sellars Salonen Stravinskij" som tänkbar rubrik. Vår musikkritiker Per Feltzin kommenterar i P1 Kultur.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Festivalen innehåller tio konserter och flera seminarier och den första var alltså en uppsättning av två korta verk av Igor Stravinskij som regisserats av den amerikanske regissören Peter Sellars och musikaliskt leds av en av festivalens grundare, den konstnärlige ledaren och dirigenten Esa Pekka Salonen.

Det är en svensk premiär på en mix av Stravinskijs operaoratorium Oedipus Rex efter Sofokles drama. Efter paus har man låtit Stravinskijs Psalmsymfonin ta vid för att Sellars och Salonen vill berätta mer. Uppsättningen gjordes i Los Angeles 2009 och visades förra året i Frankrike och England.

Det är alltså inte något som sätts samman i vanliga fall, det är två helt olika verk. Och egentligen inget som brukar gestaltas sceniskt. Möjligen halvsceniskt, med vissa mindre rörelser på scenen.

Det är den klassiska antika berättelsen om Kung Oidipus som söker efter sitt ursprung, som letar efter vem han är och vem hans moder och fader är. Det är ju en tragedi så det slutar med kunskapen om att han dödat sin far och gift sig med sin mor och fått fyra barn med henne.

Det berättas av Stavinskij och librettisten Jean Cocteau som ett grekiskt drama med kör, berättare och några kortare scener. Det är en berättelse på franska, lysande, gripande gestaltas av Pauline Cheviller.

Man sjunger på latin - men som man sjunger och spelar..!!!

Alla solisterna, hela orkestern men framför allt kören. Orphei drängar...

Det är alltså ett operaoratorium där gestaltningen är enkel, olika geometriska rörelser, figurer får kören att bli levande utöver det sätt de sjunger på.

Det här skrev Stravinskij 1927 och har man lyssnat mycket på Carl Orffs Carmina Burana hör man att Orff några år senare inspirerades mycket av både Stravinski och medeltida sånger...

Efter paus ger man Psalmsymfonin, som inte alls brukar gestaltas. Det här är ett sätt att berätta vidare... när Kung Oedipus stuckit ut sina ögon och blivit tiggare, när han förstått vem han är. Att (citat) "allt jag varit på jorden är borta"... hur han måste bygga upp sin identitet igen... Psalmsymfoni har en religiös text: Prisa Gud - laudate...

Det är här man gestaltar mänsklighetens eviga migration.

Här är Orphei drängar utökad med damer ur Gustaf Sjökvists Kammarkör och Sofia vokalensemble.

Peter Sellars har ju ofta, i synnerhet på senare år arbetat med John Adams och de är ju båda väldigt intresserade av ett oratorieliknande berättande, starkt influerade av Bachs passioner om Jesu sista dagar, där det finns ju en berättare och olika scener. Bach är förstås en av de bästa förebilderna man kan ha, men jag själv är rätt förtjust i handlingen som sker i rummet..

Alltså: A möter B och det får C att reagera vilket gör D vansinnig... Aktioner på en scen är inte helt fel tycker jag. Men om jag går förbi min egen oförmåga att verkligen ta till mig det här rätt statiska berättande i tablåer utan mänsklig beröring, ofta återberättat.. ja, då är det här mycket bra. Musiken är bra och ypperligt framförd.

Uppsättningen invigde Östersjöfestivalen, P2 sände den och allt festivalen visar kan man ta del av direkt och på webben i efterhand.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".