Porträtt av författaren Laura Lindstedt
Oneiron är Laura Lindstedts andra roman. Hon skriver också på en doktorsavhandling om Nathalie Sarraute. Foto: Heini Lehväslaiho
RECENSION – LITTERATUR

"Oneiron" – djärvt i mellanrummet efter döden

Författaren Laura Lindstedt är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för sin roman om ett globalt kvinnokollektiv i mellanrummet efter döden.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Oneiron
Originaltitel: Oreiron
Författare: Laura Lindstedt
Översättare: Camilla Frostell
Sidor: 445

När jag läser romanen "Oneiron" av Laura Lindstedt pendlar jag mellan att vara imponerad och irriterad. Sju kvinnor möts i Limbo efter döden, den judiska svältkonstnären Shlomith, den alkoholiserade ryska bokhållaren Polina, två yngre kvinnor, Ulrike från Österrike och Maimuna från Senegal, den holländska städerskan Wlbgis med cancer och överklasskvinnan Nina som dör med två foster i magen. Och latinamerikanska Rosa med en annans hjärta i kroppen. Någon dör i snö, någon i sand.

Oneiron betyder hallucination, dröm på grekiska kan man lära, och undertiteln är "En fantasi om sekunderna efter döden". Och inte sedan Clarice Lispectors postuma roman "Blåsa liv" med tankar som: "Kommer man då och då att vakna förvånad sedan man dött?" har jag läst något så spännande och otroligt nog trovärdigt om hur det skulle kunna vara på andra sidan. Det vita underlaget, vad är det gjort av, hur vet vi att vi är döda, vi andas ju inte längre, känseln och lukten, hungern, törsten försvinner, bara förmågan att kommunicera är kvar. Och hur länge varar detta mellantillstånd innan vi bleknar bort?

Laura Lindstedt har hållit på med romanen i sju år och lyckas med hjälp av tibetanska dödsboken och Swedenborgs korrespondenslära och jag vet inte vad skapa denna hinsides plats, förmedla detta tillstånd. Kvinnorna vet inte vilken avsikt eller slump som förde just dem samman, och de berättar alla om och om igen just sin dödshistoria, som dömda till upprepning.

Flera av historierna är så osannolika och karaktärerna smått schablonartade så jag som läsare till slut börjar tvivla på ett bakvänt sätt, kanske dessa kvinnor faktiskt har funnits på riktigt, att göra konst av sin anorexi och svälta till döds inför publik på judiska museet i New York, att få ett nytt hjärta transplanerat och inte lämnas ifred av den unge donatorns besatte stenrike far. Osv.

Men om inte Laura Lindstedts styrka ligger i personteckningen så ligger den måhända i kompositionen. I djärvheten, i stilblandningen, i den fasta strukturen där alla med de andra som en sorts skyddsänglar åter faller ut ur livet i varsin färg. I berättelsens kollektiva kraft.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".