Marianne Lindberg De Geer. Självporträtt.
Marianne Lindberg De Geer fotograferad av sig själv.
RECENSION – LITTERATUR

Stark uppväxtskildring i ständig motvind

Karsten Thurfjell läser "På drift" av Marianne Lindberg De Geer
2:19 min

Marianne Lindberg De Geer är främst känd som mångsysslande konstnär, dramatiker och debattör. Nu romandebuterar hon med ”På drift”.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Det finns en mening som är riktigt rolig, men den ingår inte i själva romanen, utan står i författarpresentationen på bakre innerfliken: ”Hon är också en flitig debattör och krönikör och trivs bäst i motvind.”

Ja, det har nog ganska många inom kulturlivet noterat under dom 30 år som Marianne Lindberg De Geers envetna allkonstnärlighet visat sig offentligt. Titeln På drift med alla sina referenser är verkligen relevant, och romanens huvudperson Mona driver omkring i ständiga byar av rejäl motvind. Ja, det är i avdriften, och i en skärande ensamhet vi oftast hamnar, i denna anti-On the road, där författaren Marianne går i dialog med Mona, den flicka som citat ”kunde vara jag”, för att söka utröna varför hon blev som hon blev, en dialog som – förstås - ifrågasätts redan i baksidestexten. Mona skrivs också i tredje person, och det kan nog behövas, inte bara för trovärdigheten, utan också för att den sakliga, aningen distanserade tonen behövs för dom rätt och slätt förfärliga skeenden vi får följa.

Den borgerliga uppväxten i en dysfunktionell läkarfamilj är en skör tillvaro där ljuspunkterna regelbundet släcks, fram till det definitiva traumat med pappans självmord vid Lucia 1959, när Mona är 13 år. Den kvarvarande trion faller bokstavligen sönder med mammans tilltagande alkoholism, och flykten blir nödvändig. Ut i Europa, mitt under det glada 60-talet, men, först som volontär på ett semesterhem i Hamburg för medellösa kvinnor, och sedan som slavarbetande au pair i det London som visserligen var som mest swinging, och Mona hamnar faktiskt runt samma bord som idolen Mick Jagger på klubben The Cromwellian, men hon får nöja sig med ett våldtäktsförsök från The Animals basist. Och det är en rätt bedrövlig skara män hon uppvaktas av när hon växer upp till kvinna.

Återvändandet hem sker i stor förvirring, tills hon lika ensam hamnar i Göteborg och inleder en trevande yrkesbana inom mentalvården, där gränsen till patientstatus stundtals överskrids.

Det är bistert, men också rappt och kompakt, och även om vi sitter med facit och vet att det kommer att ordna sig, så har vi ingen aning om hur. När konsten äntligen framstår som en möjlighet, blir det ändå inte som vi tror. Och där slutar det, men fortsättning följer om ett år.

Nu skulle jag kunna se om hennes retrospektiva utställning på Färgfabriken med en mer psykologiserande blick – om jag pallar.

Mer om Litteraturrecensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".