Bilder visar filmen The Square med fyra i betyg
1 av 2
Konstverken står i centrum i Ruben Östlunds "The Square".
The Square
2 av 2
RECENSION – FILM

Verket värker – men "The Square" är framför allt rolig

Emma Engström om "The Square"
2:48 min

Guldpalm och svenskt Oscarbidrag innan den ens hunnit få premiär. Nu går Ruben Östlunds femte långfilm "The Square" upp på de svenska biograferna. Med det har också ett verkligt konstverk tagit steget in i fiktionen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: The Square
Regissör: Ruben Östlund
I rollerna: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary
Genre: Satir/Drama
Betyg: 4 av 5

I regissören Luis Buñuels Oscarsprisade film "Borgarklassens diskreta charm" (1972) försöker en grupp välbärgade makthavare äta middag. De blir ständigt avbrutna, bland annat då en gardin åker undan och blottar en teaterpublik. Med stigande skam får matgästerna sina repliker från en sufflör.

Scenen verkar vilja visa hur det kulturella kapitalet – alltså det förfinade språket eller helt enkelt kunskapen om hur man sänker en draja på rätt sätt – inte är grundad i den mänskliga kärnan. Det är en mask, ett utanpåverk av lika delar fåfänga och rädsla. Och dess skydd är en illusion.

En liknande slutsats verkar Ruben Östlund vilja komma till i en central scen i "The Square". Konstmuseet X-Royal i Stockholm har en av sina stora konstnärer på plats, spelad av Dominic West (som man bland annat kunnat se som pompös författare i tv-serien The Affair).

Det bjuds på tjusig middag för museets välgörare – men först performance av en man som spelar aggressiv gorillahane. Middagen förbyts i kaos när apan först kör ut konstnären och sedan ger sig på kvinnorna.

På ytan handlar "The Square" om konstvärlden och dess ibland krampaktiga försök att legitimera sig på en fri marknad. Vi befinner oss i Stockholm där vi får följa några hektiska dagar i konstmuseichefen Christians liv, när han ska presentera sitt nyförärv, konstverket The Square.

Men det som framför allt intresserar Ruben Östlund är frågan hur rustad människan är att förverkliga sin egen uppfinning: humanismen. Är även ideal som jämlikhet och solidaritet bara en mask?

Frågeställningen är bekant för den som har följt Östlund. Han ställde den till publiken i "Play" (2011), och mer specifikt till sin manliga huvudperson i "Turist" (2014). Här dyker frågan upp i form av en tom vit ruta, ett verk i verket. I The Square råder enligt inskriptionen en frizon för jämställdhet och omsorg. Alltså ett slags flyttbart paradis, fritt från skam och skuld.

Verket prövar Christians bräckliga moral, trots att det ligger där på slottsgården, utan åskådare. När han visar tillit blir han rånad. Han anklagar ett helt förortshus för att vara tjuvar, och betalar sedan vårdslöst av sin skuld till en slumpmässig tiggare.

Som vanligt byter Ruben Östlund position oavbrutet genom filmen. Ena stunden är han cynikern. Den andra plakatbäraren. Det är den här dubbla blicken som gör att han å ena sidan förkastar filmklichéer, å den andra omfamnar dem som äkta. Som den amerikanska filmklichén att en dyr bil i en fattig förort aldrig får vara ifred.

Men det är inga stora problem för "The Square". Då har jag svårare för Östlunds självpåtagna roll som kritiker av sina egna filmer. Om verket analyseras sönder av sin skapare i förväg, blir det mindre kvar att upptäcka när det väl är dags att se den.

Med det sagt är det här Ruben Östlunds roligaste film hittills, och den mest välspelade. Flera av amatörerna ur verklighetens konst- och medievärld är lysande, som Marina Schiptjenko och reklamaren Martin Sööder för att nämna några.

Liksom i "Turist" är kameran mer rörlig än tidigare, och ljudspåret är effektivt späckat av markerade ljud som ringande telefoner, skällande hundar och skrikande barn, allt för att skapa kontrast mellan bild och ljud och att skapa en inneboende stress i scenerna.

Och äntligen får konst spela en viktig roll i en svensk film, på samma sätt som i till exempel Siri Hustvedts romaner. För den fascinerande amerikanska skådespelaren Terry Notarys insats som apa ger filmen precis den gåtfullhet som saknas.

Relaterat

Mer om Film- och tv-recensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".