Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Vandrarlust i "Wanderlust"

Publicerat onsdag 6 september 2017 kl 10.59
Lars Hermansson om Rebecca Solnits bok "Wanderlust"
11 min
Rebecca Solnit och Lars Hermansson. Foto: Daidalos / Pressbild
1 av 3
Rebecca Solnit och Lars Hermansson. Foto: Daidalos / Pressbild
Rebecca Solnit, essäist
2 av 3
Rebecca Solnit. Foto: Daidalos
Lars Hermansson.
3 av 3
Lars Hermansson.

Hör författaren Lars Hermanssons om det symboliska gåendet med utgångspunkt i den amerikanska essäisten Rebecca Solnits bok Wanderlust, som getts ut på svenska.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Rebecca Solnit och jag är lika gamla, hennes bok Wanderlust kom ut i original 2001, året efter min bok Gå till gå, som också är en essä om att gå, med utgångspunkt i en vandring i Umbrien och som faktiskt började som ett radioprogram här i P1.

Vi måste ha varit liksom uppkopplade mot varandra jag och Solnit de där åren i slutet av 1990-talet, vi läste samma böcker, tänkte snarlika tankar om att gå, som vi skrev ned och publicerade. Hon gick mest i Kalifornien, jag i Umbrien och i Stockholm. De gemensamma referenserna till vandrare i historien är otaliga, Rosseau, Wordsworth, Werner Herzog, Abramovic och Ulay, deras vandring på kinesiska muren för att ritualisera sin skiljsmässa, och inte minst de australiensiska aboriginernas sånglinjer så som Bruce Chatwin berättar om dem i boken Drömspår):

"Genom att sjunga världen till liv, hade aboriginernas förfäder varit poeter i den ursprungliga bemärkelsen av ordet poeisis, som betyder "skapelse".

Deras religiösa liv hade ett enda mål: att bevara landet sådant det var och borde vara. Den man som drog ut på vandring gjorde en rituell resa. Han färdades i sin stamfars fotspår. Han sjöng stamfaderns strofer utan att ändra ett ord eller en ton - och på det sättet återskapade han skapelsen."

Det är förstås väldigt vackert det där att landskapet behöver en människa som går och sjunger det till liv genom att benämna kullar, stenblock och träd. (Citatet kommer ur Bruce Chatwins bok om sin resa in i de australiensiska urinvånarnas kultur, Drömspår). Men Rebecca Solnit menar att Chatwin romantiserar aboriginerna och andra folk som vandrar för att de måste, inte för att de tycker att det är fint eller nyttigt eller ursprungligt. Det betyder inte att aboriginer eller fåraherdar inte kan njuta av sina vandringar, när vädret är drägligt och kroppen känns lätt, bara att de antagligen gör det på ett annat sätt än alla vi som inte måste gå.

Vilka lyxproblem. Jag ska förstås vara glad att jag över huvud taget kan gå.

Människans tvåbenthet är ett mysterium skriver Solnit i ett tidigt kapitel. Teorierna om varför vi en gång reste oss upp är många. Den mest bisarra kallas "blottarteorin" och går ut på att våra förfäder en gång reste sig upp för att bättre kunna blotta sitt imponerande kön som ju sitter aningen dolt på de fyrbenta djuren. På två ben och med ballen i vädret kunde våra förfäder både skrämma fiender och imponera på honor, menade somliga kanske aningen patriarkalt anstrukna antropologer. Den oftast förfäktade teorin handlar om att tvåbentheten frigjorde frambenen, det vill säga händerna, till att bära saker, mat och såsmåningom vapen. Den vackraste teorin för oss som tycker om att gå förklarar tvåbentheten med att förfäderna och mödrarna reste sig upp för att få överblick, skåda ut över savannen, se horisontlinjen och sedan ge sig av.

Någon gång i människans "barndom", som vi säger, måste en hominid, alltså en apmänniska, ha rest sig upp och stått och vaggat hit och dit för att hålla balansen, och sedan upptäckt att balansen går att återfå momentant, genom att flytta ena benet framåt, alltså ta ett steg, och sedan ett till och ett till för att inte falla framåt och "stå på näsan", som det heter, en erfarenhet vi alla var tvungna att göra rätt ofta i ettårsåldern.

Och sedan någon gång, allra tidigast i tonåren, går vi frivilligt ut på promenad. Innan dess har vi gått till dagis, skolan, hem till kompisar, det vill säga förflyttat våra kroppar med hjälp av benen dit de ska, men det där att gå bara för att gå är ingenting barn gärna gör, inte tonåringar heller, ofta dröjer det upp till trettioårsåldern innan vi ger oss på något så urbota vuxet och borgerligt som att promenera. Promenaden är inget vi förknippar med arbetarklassen, den förutsätter ju att man har tid över då kroppen inte behöver vila, och det hade sällan arbetare och bönder på 1700- och 1800 talet när promenerandet uppfanns av de besuttna. Först i parker, sedan i landskap, och slutligen i städer där borgarna gick och sprätte med sina spatserkäppar.

Det går förstås inte att sätta några exakta årtal på den här utvecklingen. Men Solnit och många med henne menar att den franske upplysningsfilosofen och protoromantikern Jean Jacques Rousseau, på 1770-talet var den förste att tala om gåendet som ett värde i sig, en ädel syssla, enkel, naturlig, själsdanande. Vandrandet blir nu identitetsskapande och symboliskt, det betyder något mer än sig självt. Men det hade det faktiskt gjort långt innan Rousseau, i botgörarvandringen och pilgrimsvandringen, som finns i någon form i de flesta större religioner och många mindre. Dyrkarna av floden Narmada i mellersta Indien till exempel har sedan urminnes tider gjort sin Parakramà, det vill säga vandring från flodens källa till dess utlopp och tillbaka längs andra stranden, en liten nätt vandring på 250 mil som en floddyrkare bör göra åtminstone en gång i livet.

Molly, min dotter, och jag går in i labyrinten i Eriksbergs slottsträdgård utanför Katrineholm. Den är en kopia av labyrinten i Hampton Court utanför London som uppfördes på 1680-talet. Likt Teseus i labyrinten på Knossos rullar vi ut ett garnnystan för att hitta ut igen, men det visar sig vara överflödigt, häckarna är visserligen höga nog, men man ser igenom eftersom lövverket inte är särskilt tätt så här i mitten av maj. Solnit skriver vackert om labyrinter i Wanderlust, hon påminner om att de under medeltiden sågs som metaforer för pilgrimsvandringen som i sin tur sågs som en metafor den krångliga levnadsvandringen och vägen upp till Gud. I kyrkornas golv fanns ofta stenlagda labyrinter som kallades "Vägen till Jerusalem". Om labyrintens sensmoral skriver Solnit:

"Ibland måste man vända sitt mål ryggen för att nå fram till det, ibland är man längst bort när man är som närmast, ibland är den långa vägen den enda vägen."

Och ibland är man rejält vilse.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".