Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Dansföreställningen "KULT"
Dansföreställningen "KULT" Foto: Mats Bäcker
RECENSION – DANS

Dansföreställningen "KULT": En gymnastikuppvisning på 30-talet

Tor Billgren recenserar Kult på Göteborgsoperan
2:38 min

I lördags var det premiär för Göteborgsoperans dansföreställning KULT, som består av två verk av israeliska koreografer. Veteranen Ohad Naharins ”Decadance” och hans yngre kollega Roy Assafs version av Igor Stravinskys ”Våroffer”, som hade världspremiär.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "KULT" 
Plats: Göteborgsopera

Den ser på ytan ut som en gymnastikuppvisning på 30-talet, Roy Assafs ”Våroffer”. Men innehållet är en lång katalog över stereotypt kvinnliga rörelsemönster. En dramatisk provkarta över hur flickor och damer förväntas föra sig. De sju kvinnliga dansarna rör sig ofta tätt intill varandra i steg som associerar till konstsim, cheerleading, pornografi, burlesk och voguing.

De rör sig ömsom som självsäkra popstjärnor på röda mattan, ömsom som uttråkade tonårstjejer på en fritidsgård. Humorn är aldrig långt bort men den tar inte udden av de angelägna frågorna om likriktning och könsrollernas bojor.

Orkestern sitter med på scenen. Det finns ingen synlig dirigent på plats, vilket skapar en viss spänning, eftersom musiken är så komplex. Där dirigenten borde ha stått, finns istället dansarna. Ibland låtsas jag att det är de som styr orkestern med sina rörelser. Det är ett spännande grepp som skapar ett tätare band mellan musik och dans.

Dirigenten Ariane Matiakh står i själva verket bakom scenen och leder orkestern med hjälp av kameror. Hon dirigerar fram Stravinskys musik i ett bra tempo och med utmärkt dynamik mellan mäktighet och skörhet.

Roy Assaf har motstått frestelsen att göra bombastisk dans av ”Våroffer”. Istället har han skapat ett nertonat verk där ledorden är behärskning och framförallt coolhet.

Varannan föreställning kommer att dansas av kvinnor, varannan av män – vilket betyder att man måste se den två gånger för att få den fulla upplevelsen. Det ligger förstås i linje med koreografens ambition att undersöka könsuttryck, men för publiken är det en orimlighet. Det borde ha lösts på ett annat sätt.

Efter pausen dansas Ohad Naharins ”Decadance”. Det är inget nytt verk, utan mer ett smörgåsbord av hans stora repertoar. Det är kraftfullt och explosivt med smarta musikval.

Höjdpunkten är dock mer finstämd. En duett till musik av Vivaldi. Det är som en uppvaktningslek mellan två granna fåglar, där dansarna liksom skjuter kraftfält mellan varandra. Bara det är värt en egen resa till Göteborg.

Mer om Scen- och musikrecensioner

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".