Porträtt av författaren Anne Swärd
Anne Swärd är född 1969 och har hittills gett ut fyra romaner Foto: Albert Bonniers Förlag
RECENSION - LITTERATUR

"Vera" - en ond saga från alla tider

Katarina Wikars läser en roman som inte räds de stora gesterna
2:54 min

Anne Swärd debuterade 2003 med romanen "Polarsommar", har fått Mare Kandre-priset och är översatt till 18 språk. Nu kommer hennes fjärde roman "Vera".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Vera
Författare: Anne Swärd
Antal sidor: 345

Den snörda brudkroppen. Ett arrangerat bröllop i överklassen strax efter andra världskrigets slut, de ingifta Cederkvinnorna, den unga 17-åriga gravida bruden som från ingenstans som lyckats snärja den mest åtråvärda brodern. Färden med hela bröllopsföljet över isarna ut till det utkylda sommarhuset i det yttersta havsbandet. Snörök och släpljus.

Det känns som en film jag satt naglad framför på svartvit tv någon gång i min barndom, men det är den vidunderliga öppningen i Anne Swärds nya roman ”Vera”. Med säker hand målar hon upp hela panoramat, som på sådana där svarta, blanka skärmar som går att vika upp, och ihop. Vi får följa Sandrines resa från hamnstaden hos sin prostituerade debila mormor över mamman i motståndsrörelsen och livet i den polska bergsbyn och ungdomskärleken över andra världskrigets fasor och sår.

Med säker hand målar hon upp hela panoramat, som på sådana där svarta blanka skärmar som går att vika upp, och ihop.

Ända fram till bortgiftet och isoleringen i den stora våningen. I detta romanbygge som inte räds de stora gesterna och det som ibland skulle passera som schabloner är Stockholm inte större än på Hjalmar Söderbergs tid, det mesta utspelar sig i korsningen Narvavägen- Strandvägen.  

I tidigare romaner har Anne Swärd initierat och med stor skicklighet manat fram kärlekens alla fasetter. Så också här. Och hur skam kan frysa en människa ända in i märgen, omöjliggöra all vidare beröring. För Vera som boken heter är det lilla blåögda barnet som får växa upp hos hembiträdet, och vars blick modern aldrig kan förmå sig möta. Det är plågsam läsning, denna förfrusna icke-relation.

Stockholm är inte större än på Hjalmar Söderbergs tid, det mesta utspelar sig i korsningen Narvavägen- Strandvägen.  

Samtidigt blir jag alltmer irriterad på Sandrines fullständiga handfallenhet. Så när hon efter diverse turer plötsligt vrider en axel rätt som hoppat ur led tror jag inte alls på det. Hon kunde ju knappt hålla sig upprätt på förra sidan? Och hur hon tänker tillbaka på sin barndom i hamnstaden, heter den inte något, hamnstaden?  Men på det sättet tangerar den också sagan och legenden, romanen ”Vera”. Huvudpersonen en inkapslad prinsessa och människorna runt om som symboler och skuggor, endera goda eller onda. Så i en nära framtid kommer jag nog att tro att detta var något jag läste för väldigt längesedan. Det kan vara det som kallas tidlöst.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".