Mika Niemi Björn
1 av 3
Författaren Mikael Niemi.
2 av 3
Författaren Mikael Niemi. Foto: Fredrik Sandberg / TT
Björn/TT
3 av 3
Björn kokas i Mikael Niemis nya roman Foto: Per Løchen/NTB/TT
LITTERATURRECENSION

"Koka björn" spottar tuggad rensena i läsarens mun

Jenny Teleman "Stor miljö och törstig själ i samma bok"
2:44 min

Mikael Niemis snabbkäftade Pajalaskildring "Populärmusik från Vittula" fullkomligt dundrade ner på bokhandelsdiskarna år 2000. Nu kommer "Koka björn" en deckare och tidsskildring från Lars Levi Laestadius epok.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Ibland är det höst i "Koka björn":

 "Fåglarna gjorde sig redo att ge sig av och samlades i flockar. Getingarna blev ilskna inför sin förestående död och ville gärna gnaga på kött. Om nätterna öppnades lufthavet som ett blankt rör upp i kosmos så att världsrymdens kyla föll över ängsmarkerna. Hösten var till en början bara en sluttning, som efterhand blev en allt brantare nedförsbacke, ett stup som därframme störtade ner i ett vitt mörker."

 Jag vet – det är lite fusk att läsa en lång bit ur boken i en recension istället för att komma igång med analysen. Men jag är lite knockad, tagen och hög av själva språket. Bildmakandet.

Som när en årstid blir såhär, det dåliga humöret hos en insekt. Eller en nick till Harry Martinson, när ett tunt rör kopplar rymden mot ängen. Eller en norrbottnisk vintervarning, hösten en rutsch bara ner i det snövita mörkret. Då vill man ju gärna dela med sig.

Upp trycks vackra unket skimrande språkbubblor. Om att lära sig läsa. Om älven. Om att bli avvisad. 

För sedan Niemis händelsedrivna roman Fallvatten, en crazythrillerkatastrofhistoria om en damm som brister, verkar han i "Koka björn" ha tagit Birgitta Trotzig i kjortelfållen och vågat kliva rakt ner i den iskalla sumpmyren. Och upp trycks vackra unket skimrande språkbubblor. Om att lära sig läsa. Om älven. Om att bli avvisad. 

Och den enbarmliga stinkdjurfyllan i en kåta där två barn lever med nåt äckligt som liknar en mor. En snarkande hög av härsket fett och lusigt hår som spottar klumpar av tuggad rensena i munnen på lillflickan med det nariga underlivet medan örfilarna yr.

En mördarjaktdeckare i 1850-talsmiljö, social tragedi och historisk roman på en gång.

Det är blått vemod och ren känslighet när storebror spottar i stjärten för lindra lillas klåda. Historien om samepojken Jussi som lämnar sin syster, träffar Lars Levi Laestadius, som kanske fått aningen rollen av superhjälte, är utformad som en mördarjaktdeckare i 1850-talsmiljö, social tragedi och historisk roman på en gång.

Med en envist barnboksdrömskt slutförhoppning om lycka. Det är lite prilligt alltihop, djupsinnigt, utsagt inifrån och fotat utifrån, stor miljö och törstig själ i samma bok.

Mer om Litteraturrecensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".