Jennifer Lawrence och Javier Bardem i "Mother!".
Jennifer Lawrence och Javier Bardem i "Mother!". Foto: Niko Tavernise
RECENSION – FILM

Tolkningslådan sprängs i originell men tröttsam "Mother!"

Jenny Teleman: Gränslös symbolfest
2:32 min

Regissören Darren Aronofskys film "Mother!" har delat kritikerkåren, på Venedigs filmfestival ville vissa lämna salongen medan andra grät av rörelse i fåtöljen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Mother!"
Regissör: Darren Aronofsky
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer m fl
Betyg: 3 av 5

Jenny Teleman har sett "Mother!".

Är du arg eller i tårar?

– Ja, jag står här som eftertänksamheten själv, mittemellan känslor.

Filmen är två timmar lång. Det är två ganska olika timmar, där första redan från början säger: "Hej, hej, jag är en film som vägar låta mig genrebestämmas, däremot är jag enormt sugen på att tolkas så varsågod och kör". Och det är vad man gör från början.

Ett stort hus som renoveras och renoveras av en kvinna som längtar efter barn och är rädd för kaos.

Aha! Psykologisk tolkning: det handlar om att få sitt inre rum invaderat.

Gäster och våld som tränger sig på.

Aha. Det handlar om att få medelklassens välorganiserade handdukshögar sönderslitna av verklighetens komplicerade våld och krav.

Aha! Psykologisk tolkning: det handlar om att få sitt inre rum invaderat.

Och än så länge är det en välgjord skräckfilm. Följer man en rädd kvinna i närbild genom ett för stort hus uppstår stor oro. Jag tycker om den enkelheten, och de gäster som tränger sig på är gränslösa och vardagligt svårt obehagliga.

Tolkning fortsätter. Vad är ett hem? Vad är integritet? Vad är samspel? Vad är att dela sin kropp med andra?

Så långt är jag med i det glada kritiklaget.

Men det var rätt olika timmar, sade du?

– Ja, "Mother!" börjar om, kan man säga. Huset besöks igen och förvandlas till en fullkomligt gränslös, hialös symbolfest, där krig, religiös fanatism, födande, flyktingströmmar och ett pulserande fosterobjekt inuti huset fullkomligt spränger tolkningslådan och det hela bara pågår och pågår.

För länge, för teatralt, för övertydligt tänker jag och är beredd att sälla mig till de som vill ut ur salongen.

Bekräftelsebehov dödligt som inbördeskrig.

Men så till sist vänder det lite igen. Slutscenerna läser jag som en riktigt elak satir över konstnären som narcissist, över den absoluta självupptagenheten. Bekräftelsebehovet som något lika dödligt som inbördeskrig.

Hur bildar man ett hem med detta? Det gör man inte, man går under. Och då märker jag att jag sitter och småflinar igen.

Så ska man se den?

– Svår fråga. Jag skulle inte rekommendera "Mother!" med ett "gå och se den här ikväll, vänner, det blir en bra biokväll".

Men är man en utpräglat filmintresserad människa är detta ett originellt bygge värt ett studiebesök.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".