Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – LITTERATUR

Fylligt om författaren som födde fascismen

Publicerat tisdag 3 oktober 2017 kl 06.30
Mårten Arndtzén: Lite väl mycket av det goda
2:39 min
Magnus Bärtås och Fredrik Ekman
Magnus Bärtås och Fredrik Ekman Foto: Sofia Runarsdotter

Åren runt första världskriget var den italienske författaren Gabriele D'Annunzio en litterär världsstjärna. Numera är det inte många utanför Italien som känner till honom - kanske för att han är intimt förknippad med fascismens framväxt. Nu har konstnären Magnus Bärtås och musikdramatikern Fredrik Ekman skrivit en biografi om Mussolinis förebild.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Bebådaren - Gabriele D'Annunzio och fascismens födelse.
Författare: Magnus Bärtås och Fredrik Ekman

Kort innan han grep makten i Italien förklarade Benito Mussolini vad demokratin berövat folket, och fascismen skulle återställa i deras liv: stil. Med det avsåg han "... färg, kraft, det pittoreska, det oväntade, det mystiska, med ett ord allt som har betydelse i massornas själ".

I mitten av 1800-talet hade kompositören Richard Wagner spått att "folket" skulle blir framtidens konstnär. Nu skaffade sex av tio italienare medlemskap i fascistpartiet.

Deras ledare stod i djup tacksamhetsskuld till en poet, som inte bara krattat hans manege med sina texter, utan också själv tagit klivet från ord till handling. Som flygaress i första världskriget, och som diktator i en liten piratstat ett par år innan Mussolini tågade mot Rom.

Som författare lär Gabriele D'Annunzio inte få någon renässens - hans överlastade prosa och affekterade lyrik är gudskelov hopplöst föråldrade - men som avskräckande exempel på hur det kan gå när fantasin får för mycket makt förtjänar han att lyftas fram igen, och granskas noga.

Den här boken är den andra D'Annunzio-biografin på svenska inom loppet av två år. Den förra blev Göran Häggs sista bok, och den polemiserar Magnus Bärtås och Fredrik Ekman delvis emot: de menar att Hägg "vittvättar" D'Annunzio som politisk figur.

Deras litterära metod är anekdotens och utvikningarnas. Den har tjänat dem väl i tidigare essäer, men den här gången blir det lite väl mycket av det goda. D'Annunzio är så gränslöst excentrisk, hans vänner och många älskarinnor likaså, och här ska varenda lustig liten anekdot måste upp på bordet, varenda färgstark personlighet följas fram till sitt, oftast, tragiska slut.

Visst, porträttet av fullblodsnarcissisten D'Annunzio och hans dekadenta tid - åtminstone som den såg ut från det konstnärliga jetsettets horisont - blir fylligt. Men boken är 537 sidor lång så det hinner bli rätt tjatigt med allt glittret, medan frågan om fascismens födelse länge hamnar i bakgrunden.

Dessutom lyser en viktig historisk aktör med sin frånvaro i D'Annunzios parfymerade salonger: det där "folket", utan vilket poetens drömmerier förblivit just drömmar. Vad var det i deras liv som gjorde dem mottagliga för D'Annunzios idealisering av våldet, hans övermänniskoideal och svärmande för det gamla Rom?

Bebådaren ställer frågorna, som är viktiga. Men svaren förblir ganska allmänna, och lite abstrakta.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".