tt utsnitt ur omslaget till Elena Ferrantes Dagar av ensamhet. Foto: Norstedts
tt utsnitt ur omslaget till Elena Ferrantes Dagar av ensamhet. Foto: Norstedts
RECENSION - LITTERATUR

Elena Ferrante om att falla och förlora sitt jag

Anneli Dufva recenserar "Dagar av ensamhet"
2:00 min

Den italienska författarpseudonymen Elena Ferrante debuterade på 90-talet med en löst sammanhållen trilogi där Dagar av ensamhet ingick.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Dagar av ensamhet
Originaltitel: I giorni dell'abbandano
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Barbro Andersson

En hustru och mor blir övergiven av sin man. Han har valt att leva med en många år yngre älskarinna och den övergivna famlar i sitt liv.

Utgångspunkten känns igen och Elena Ferrante likaså. På sätt och vis. För även om den svekfulle mannen och den frustrerade skrivande hustrun finns med i hennes Neapel-kvartett, så är det här en sorts närbild av detsamma, i kortare format och med en kyligare grundton.

 Inledningsvis känner jag mig minst sagt förbryllad och förstår inte vart det hela ska ta vägen. Olga, som kvinnan heter, hävdar att hon var en annan innan hon gifte sig och att det är äktenskapets traditionella roller som fått henne att förvandlas, att förlora sitt eget jag.

"Olga, som kvinnan heter, hävdar att hon var en annan innan hon gifte sig och att det är äktenskapets traditionella roller som fått henne att förvandlas, att förlora sitt eget jag.

Men - hon definierar sig ju uteslutande i förhållande till maken, tänker jag surt - hela hennes jag verkar styrt av en idé om kvinnlighet, som i sig är anpassad efter en manlig blick och dess krav; en renrakad, mimosadoftande kropp enbart till för att behaga. Hennes raseri är också fokuserat på att han nu gör det, alltså har sex, med en annan kvinna - hennes huvud sprutar ur sig könsord och fantasier om både vad de gör och vad hon själv skulle kunna tänkas göra. Det är synnerligen förvirrat.

Vilket emellertid visar sig vara medvetet.

Ferrante förstärker romanens nedåtskruv in i ett absurt nästan surrealistiskt mittparti där Olga helt tappar tråden. Hon klarar inte sina sysslor, hon blir smutsig, ovårdad och irrationell.

Och allt utspelar sig i Turin under augusti, den tid på året då italienarna åker på semester, vilket understryker det spöklikt ödsliga.

 

Mer om Litteraturrecensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".