"Blade Runner 2049." Foto: Warner Bros. Pictures via AP
"Blade Runner 2049". Foto: Warner Bros. Pictures via AP
RECENSION – FILM

"Blade Runner 2049" – vacker dystopi med stora pretentioner

"Grått, hopplöst och storslaget på samma gång"
2:29 min

"Blade Runner 2049" är uppföljaren till den klassiska science fiction-filmen från 1982, och på nytt handlar det om konflikten mellan människa och maskin.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Blade Runner 2049"
Regissör: Denis Villeneuve
Manus: Hampton Fancher och Michael Green
Skådespelare: Ryan Gosling, Robin Wright, Harrison Ford, Sylvia Hoeks m fl
Genre: Science fiction-thriller
Betyg: 3 av 5

Känslan från original-"Blade Runner" från 1982 håller i sig. Den där ödsliga ödesmättade stämningen, i bilder som ackompanjeras av synthslingor – och bastoner som får stolarna att vibrera på bion som jag ser filmen på. Det är grått, hopplöst och storslaget på samma gång.

I den nya filmen, som utspelas 30 år efter den första, har ekosystemet på jorden kollapsat, syntetisk odling har räddat planeten från en svältkatastrof, och hela San Diego har blivit till en enda jättestor soptipp där restprodukterna från Los Angeles dumpas.

Den är bitvis så dystopiskt vacker att jag nästan inte kan ta in det.

Precis som i första "Blade Runner"-filmen så ägnar sig polisen åt att jaga replikanter, androider som är så lika människor att de till och med känner att de har en egen vilja och själ – och som inte längre vill vara slavar åt människorna. Den här gången är det Ryan Gosling som spelar polisen som jagar replikanter. Att polismannen själv är en android, påverkar inte honom. Och han går ständigt igenom olika test hos sin arbetsgivare så att han inte utvecklar moral eller känslor.

Jag är otroligt imponerad av "Blade Runner 2049". Den är bitvis så dystopiskt vacker att jag nästan inte kan ta in det. Det mesta av den lite jobbiga 80-talsexpressionismen som finns i föregångaren har försvunnit, i stället är filmen ännu mer hårdkokt, distanserad och kylig. Miljöerna växlar mellan sunkigt och slitet och företagsvärldens bisarra skrytarkitektur (varför inte bygga ett helt mötesrum i ett rum fyllt med vatten?). Scenen som utspelas mitt i en hackig hologramshow där döda världsartister som Elvis Presley uppträder, är redan en klassiker.

Till sist lyckas inte ens det visuella bombardemanget dölja en ekande tomhet.

Men, i dessa tider när artificiella intelligenser som skulle kunna utmana mänskligheten kanske inte längre känns så osannolika, så känns det ändå som om "Blade Runner" fastnat lite i 80-talet. Missar diskussionen kring vad som skiljer människa från maskin och sätter istället sitt fokus på mer utslitna intrigspår kring familjeband och reproduktion.

Till sist lyckas inte ens det visuella bombardemanget dölja en ekande tomhet. Ett självmedvetet pretentiöst gravallvar som gör att jag själv börjar känna mig som en replikant. Avstängd och empatilös mitt i en av de snyggaste dystopiskildringar jag sett.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".