Kazuo Ishiguro
1 av 2
Kazuo Ishiguro. Foto: Evan Agostini.
Kulturredaktionens Mikael Timm. Foto: Anders Roth/Sveriges Radio
2 av 2
Kulturredaktionens Mikael Timm. Foto: Anders Roth/Sveriges Radio
NOBELPRISET I LITTERATUR

Ett blankpolerat språk över ensamhetens svarta hål

Mikael Timm: Vissa romaner finns innan de är skrivna
5:45 min

Kazuo Ishiguro skriver vackert, putsat och behärskat som en 1800-tals författare konstaterar Kulturredaktionens Mikael Timm.

Jag tror att jag lärde känna Kazuo Ishiguros värld redan innan jag kunde läsa. I vart fall innan jag kommit längre än till Greven av Montechristo.

Så hur kunde jag möta Ishiguro? Jo, det vissa böcker finns innan de är skrivna. Det gäller bara att vänta på dem. Och det tror jag gäller Ishiguros sju romaner.

Mötet med återstoden av mitt liv ägde rum när jag tittade på tv med mina föräldrar och något de tyckte att jag inte borde se dök upp i rutan. Då fick jag helt enkelt vända mig om och sitta med ryggen mot tv:n. Men vad mor och far inte tänkte på var att jag i mahognyskåpet kunde se en spegelbild av den svartvita tv-bilden. Allt som visades såg jag, om än förvrängt. Och efteråt kunde jag aldrig riktigt vara säker på vad jag hade sett och vad jag själv hittat på. Men jag förstod att världen inte var som den såg ut att vara.

Så, det är inte så konstigt, att jag decennier senare kände igen mig redan ett par rader in i ”Återstoden av dagen” och i Ishiguros andra verk.

Det finns något välputsat, polerat, oantastligt skinande över hans precisa språk. Och något djupt osäkert under orden.

Minns jag rätt? Vad har jag varit med om?

Akademins sekreterare talade om Jane Austen- jag skulle snarare jämföra med Henry James, där det välstädade inte helt lyckas dölja neurosen. Där de väluppfostrade barnen kan vara onda. Där ett ord betyder vad man tror – men också något annat. 

Kazou Ishiguro har som Joseph Conrad, Vladimir Nabokov och många andra tillägnat sig engelskan. Han är lika detaljrik i miljöbeskrivningarna som någon av de stora 1800-talsförfattarna. Men så finns där något annat. En tvekan om vad orden betyder. Av det följer en känsla för detaljer. Ishiguro är blickens författare. Inget går honom förbi:

”Det var inte svårt att känna igen honom. Han hade lagt på sig lite förstås och fått lite kraftigare hals. Och när jag såg honom göra en gest med fingret och kalla på kyparen tyckte jag mig ana något – kanske inbillade jag mig det – en viss otålighet, en nonchalans som följer med en viss sorts bitterhet.”

Så heter det i Nocturner. Nyckelordet är ”Viss”. Inte mer, inte mindre. Man kan tänka på Marcel Proust. Men lika gärna koppla årets nobelpristagare till förra årets. Ishiguro är ett Dylan-fan. Ja, Ishiguro som annars är så blygsam har antytt att han inte är helt oäven som gitarrist. Och i likhet med Dylan är han en flitig genre-brytare.

Han är inte alls enbart en observatör av det engelska klassystemet, som förresten hos honom rymmer mer sorg än vrede. Här är diskbänksrealismen polerad. Och klassmotsättningarna långt mer intrikata än i "Downton Abbey".

Ishiguro har också en dragning till sciencefiction som han delar med andra japanska författare. Och han är en slipad manusförfattare, hans bästa berättelser rymmer mer undertext än tryckta ord.

”Efter det kysste vi varandra – bara en liten kyss – och så satte jag mig i bilen.” lyder en mening, en avgörande mening, i "Never let me go", en roman om en internatskola.

I en tid när så många författare gestikulerar i sin prosa. Ja, de sänder signaler, gör statements, tar i så det knakar för att få meningarna att sticka ut så gör Kazuo Ishiguro tvärtom. Han tar bort. Tar bort igen. Och putsar han lite till. Ja, det är så välpolerat att man nästan missar att de där skolungdomarna är klonade organdonatorer… 

Det är futuristiskt omodernt. När hans brittiska generationskamrater, Amis och McEwan, frossar i tidsmarkörer skriver Ishiguro helt långa, ja nästan oartigt långa meningar med detaljerade beskrivningar av rum, sådant som kameran sköter om i kostymfilmer, men de flesta romanförfattare övergivit. Men de där långa meningarna är som Hitchcocks utvikningar – de bäddar för chocken.

Och när många författare låter sina gestalter tala om Stora och Viktiga Frågor, låter Ishiguro dem tala om vardagligheter. Inte för inte har Ishiguro ofta nämnt den gränslösa beundran för Sherlock Holmes han kände som pojke. Han inte bara läste Conan Doyles berättelser, han försökte leva dem. Ja, jag skulle nästan vilja påstå att lever ut sin Sherlock Holmes-dröm i romanerna, fyllda med precisa iakttagelser av små detaljer som avslöjar sammanhangen. En sådan besatthet fordrar att berättaren står utanför. Och för att besattheten skall bestå krävs att han aldrig släpps in i rummet där det riktiga livet pågår.

”Farbror Philip. Det är en sak jag undrar”, säger Puffin i "Vi som var föräldralösa". ”Hur kan man bli mer engelsk?”

Den frågan har Kazuo Ishiguro ägnat decennier åt att besvara. Jag tror inte Nobelpriset hjälper honom till att bli verkligt brittisk. Jag hoppas han förblir stående i trädgården, tittandes in genom de stora salongsfönstren. Det finns så mycket fantastiskt att se, Så många bråddjup att skriva fram, så många undertexter att polera.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".