Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Kulturkrönikan: Ishiguro, Plura och konstens besjälade ekon

Publicerat söndag 8 oktober 2017 kl 07.36
Anneli Dufva: Jag tänker vidare på Ishiguros Återstoden av dagen...
(3:26 min)
Vad har Plura Jonsson, Anton Tjechov, Kasuo Ishiguro och Graham greene gemensamt? Foto: SR / SVT Bild / TT / SVT Bild
Vad har Plura Jonsson, Anton Tjechov, Kasuo Ishiguro och Graham greene gemensamt? Foto: SR / SVT Bild / TT / SVT Bild Foto: Vad har Plura Jonsson, Anton Tjechov, Kasuo Ishiguro och Graham greene gemensamt? Foto: SR / SVT Bild / TT / SVT Bild

Veckans kulturkrönika av Anneli Dufva tar avstamp i tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur – till författaren Kasuo Ishiguro.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

När jag skriver detta har en ödmjuk och tacksam Kasuo Ishiguro tagit emot beskedet att han får årets nobelpris i litteratur. Akademien kan andas ut. De flesta verkar glada över att priset gått till en ”riktig” romanförfattare, även om vissa verkar tycka att han nästan är för populär.

Men det är ju så konsten fungerar. ”Alla stjäl, men när man är ung stjäl man på ett själlöst sätt” som jag läste någonstans när jag var väldigt ung och som jag stulit med mig genom livet.

Sara Danius beskrev på torsdagen Ishiguro som ett möte mellan Jane Austen och Kafka, något han själv fick kommentera under presskonferensen på eftermiddagen. Han menade att det var Charlotte Brontë som han inspirerats allra mest av och då i synnerhet hennes Jane Eyre. Eller - rent av stulit av som han själv sade - lite roat, eftersom det inte var medvetet gjort. Men det är ju så konsten fungerar. ”Alla stjäl, men när man är ung stjäl man på ett själlöst sätt” som jag läste någonstans när jag var väldigt ung och som jag stulit med mig genom livet.

När jag i måndags såg en repetition av den scenshow som Plura har premiär på den här helgen tänkte jag på hur han flera gånger i sina låttexter återanvänder raden ”slutet på historien”, som ju är titeln på en av Graham Greenes mest älskade romaner. Greene, som för övrigt har visst släktskap med Ishiguro…Och när jag i min tur, för många år sedan, recenserade filmatiseringen av Greenes roman ser jag hur jag skrev, apropå den komplicerade kärlek den skildrar: ” De söker sig själva, mer än den andre. De söker något annat. Och det finns ingen söt romantik i det, nej snarare är det en avgrundsromantik för dem som försöker göra tro av livet, eller livet till tro. ”

”Vi kanske ses igen och skriver om slutet på historien” sjunger Plura, som en besvärjelse inför det faktum att det inte går. Och, ja, han pratar om Bodil Malmsten, som betydde så mycket för honom, han sjunger den långa, fina Blues för Bodil Malmsten om känslan av att leva på fingertoppen av handen. Hela showen är en besjälad ekokammare. Om minnet och tiden.

Och jag tänker vidare på Ishiguros Återstoden av dagen, på Tjechov och den berömda slutscenen i Körsbärsträdgården. Modern har hoppats på att Lopachin, som köpt det gods familjen inte har råd att ha kvar - att han ska fria till hennes styvdotter Varja innan de åker därifrån. De är förälskade, de båda unga och modern ser till att de får en stund för sig själva, så att orden ska hinna sägas. Men nej. Det blir ingenting. De säger inte, kan inte säga, det de ”borde”. På samma sätt som den korrekte butlern hos Ishiguro inte heller får sagt det man tycker att han borde säga och hans kärlek far iväg från honom. För alltid.

Återstoden av dagen. Titeln i sig speglar just livets ändlighet och det tillfälligheternas spel som formar allas vår vandring. Så som bara konsten kan.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".