Michael Fassbender spelar Harry Hole som jagar snömannen.
Michael Fassbender spelar Harry Hole som jagar snömannen. Foto: UIP
RECENSION – FILM

Spretig "Snömannen" med kändistät rollista

Nina Asarnoj recenserar Tomas Alfredsons "Snömannen"
2:52 min

Tomas Alfredsons nya långfilm "Snömannen" bygger på den norske deckarförfattaren Jo Nesbøs bok med samma namn. Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Det börjar bra. Snötäckta berg och vita vidder, landsvägar som ser ut att försvinna rakt ut i himlen från backens högsta punkt. Ett ensligt beläget hus som innehåller en mycket dysfunktionell liten familj. Ett matbord och köksbänkar antyder att det försiggår något slags vardag här.

Eller kan en man och en kvinna och ett barn vara något annat? Den här mannen, som nyss kom hem med matkassarna, spelad av en kolerisk Peter Dalle, är han bara en random sadistisk kvinnohatare, eller vad? Så långt är jag nästan med. Man behöver ju inte förstå allt direkt.

Att samhällets minsta byggsten, familjen, kan vara en högst opålitlig konstruktion, det vet jag. Och att våld och övergrepp kan skapa ett raseri som faktiskt är livslångt.

Om Snömannen på riktigt hade handlat om det, om tillhörighet och utanförskap, om starka och svaga bindningar eller biologiskt kontra socialt föräldraskap, då hade det varit en ännu en av Tomas Afredsons helt geniala filmer. Men nu ska det vara en thriller också, med genrens krav på avhuggna huvuden och röda spår i vit snö. En lång rad kvinnor ska dö, mödrar ska skiljas från sina barn.

Det är som om seriemördarintrigen slitit sönder själva berättelsen, som om raden av fall blir som filmiska såpbubblor. I en skimrande bubbla svävar exfrun Charlotte Gainsbourg och sonen Oleg, i en annan den bisarra Val Kilmer-polisen som fått kicken på grund av alkoholmissbruk, i en tredje Rebecca Fergusons trotsiga unga poliskvinna.

De är som hologram, det lyser till när man går förbi, men sedan försvinner allt in i mörkret igen. Inte heller Michael Fassbenders välspelade kroniskt deprimerade polis, ständigt steget bakom mördaren, är någon att hålla i den dramaturgiska handen.

Visst, det är spännande, på ett ryggmärgsaktigt sätt, men jag hade helt enkelt hoppats på mer från ett filmiskt geni som Tomas Alfredson.

Mer om Film- och tv-recensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".