Reine Brynolfsson som Agne i Korparna. Foto: TriArt.
1 av 5
Reine Brynolfsson som Agne i Korparna. Foto: TriArt.
Maria Heiskanen foto: Kirsi Blomberg Sveriges Radio Sisuradio
2 av 5
Maria Heiskanen edestä päin foto: Kirsi Blomberg Sveriges Radio Sisuradio
Jacob Nordström som Klas i Korparna. Foto: TriArt.
3 av 5
Jacob Nordström som Klas i Korparna. Foto: TriArt.
Reine Brynolfson och Jens Assur berättar om filmen Korparna. Foto: Björn Jansson/Sveriges Radio.
4 av 5
Reine Brynolfson och Jens Assur berättar om filmen Korparna. Foto: Björn Jansson/Sveriges Radio.
RECENSION - FILM

Lerklumparna jublar och tåras över "Korparna"

Jenny Teleman: Ett eternithus och en köttsårskänslig Reine Brynolfsson
2:42 min

Fotografen Jens Assur långfilmsdebuterar med "Korparna" en sorgsen sensuell mardröm om ett lerigt jordbruk.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Hör ett längre samtal om filmen under artikeln

Titel: "Korparna"
Regissör: 
Jens Assur
Skådespelare: 
Jakob Nordström, Maria Heiskanen, Reine Brynolfsson mfl
Genre:
 Drama
Betyg:
4 av 5

I Tomas Bannerheds roman "Korparna" från 2011 driver en svensk familj ett arrendejordbruk i slutet av 1970-talet. Mor, far och två söner inuti olika kupor, med olika lufttryck, färger och stämning i, om man kan tänka sig det.

Eller, far bor i en kupa fylld av unkna slöjor från begynnande depression och mani, de andra står utanför och knackar på det spruckna, smutsiga glaset. Pojken Klas ser in men han ser också den skira vårkragen, den heta ringblomman, och den hemliga, sköna rördrommen. 

Pappa Agne ser enbart berg av kall potatis, skadedjur på väg, torka, förruttnelse och eld. Mor ser iallafall möjligheten till lite semester på Gotland. En treskiktad blick på en plats är romanens förförande idé.

Skandinavisk, brunkladdig, fuktfläckig, vinterliksavslöjande ljusmars.

Jens Assur har valt att plocka in hela familjen i fars kupa. Nästan allt är mars, skandinavisk, brunkladdig, fuktfläckig, vinterliksavslöjande ljusmars. Himlen är hög och kall som ett lysrör medan människan går hostande, rysande, yrvaken, ylleblöt och virrig i en öppnad natur som inte visar ett strå. Bara allt som måste lagas.

Ett eternithus till detta och en köttsårskänslig Reine Brynolfsson, vandrande som Kung Lear mellan höet, veden, stenröset och falukorven, pressar upp den lågintensiva, ibland nästan utstuderat bildsäkra undergångsstämningen.

Lågintensiv, ibland nästan utstuderat bildsäker undergångsstämning.

Om pojken Klas har en stark och tydlig röst i romanen, en ständigt pågående, ornitologisk, nyfiket pladdrande blick på naturen, dess äggskal och mirakel har han här blivit ett helt tyst barn, djupfryst av obehag och längtan i den kalla skugga den utbrände kastar.

Ett ensemblespel detta mellan de tre som får lerklumparna att jubla och tåras i sina fåror, men jag saknar också Klas, den ljuve naturlyrikern lite grann här på denna våta järnsmakande hög gravjord.

Relaterat

Mer om Film- och tv-recensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".