Hakan Günday
1 av 2
Författaren Hakan Günday. Foto: Selen Özer Günday.
Navid Modiri.
2 av 2
Navid Modiri. Foto: Sotarn
RECENSION - LITTERATUR

Romanen "Mer" - en helvetesskildring av rang

Martina Lowden har läst "Mer"
5:01 min

Turkiska Hakan Günday skriver ofta om våld och barns utsatthet. Nu kommer den första romanen på svenska, "Mer" från 2011. Martina Lowden har läst den - men börjar i en annan av höstens böcker, Navid Modiris "Hej Syster".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

"Han är en människa precis som du och jag. Han behöver kärlek och trygghet precis som alla andra." De uppfordrande orden kommer från artisten och föreläsaren Navid Modiris självbiografi "Hej syster", och det är Jimmie Åkessons mänsklighet han vill understryka.

De har ätit hamburgare ihop en gång, pratat om film och föräldraskap, för ett ögonblick känt igen sig i varandra. Modiri menar att motsättningar kan överbryggas genom samtal och möten. "Det finns inget egentligt avstånd mellan människor," skriver han med trotsig optimism. "Det är bara sånt vi väljer att hitta på, varje dag."

Litteraturen tillskrivs ibland en liknande förmåga att skapa empati och närhet. Genom läsande kan vi förstå varandras perspektiv på världen, säger idealisterna, och om vi bara förstår varandra kommer många konflikter kunna lösas eller aldrig uppstå.

Men hur långt kommer man med förståelse? Vem ska förstå och förmänskliga vem? Och är det värt att inta förövarens perspektiv, om det sker på offrets bekostnad? Jag tänker på det när jag läser Hakan Gündays satiriska roman "Mer", i Mats Anderssons översättning.

"Mer" handlar om Gazâ, en ung turkisk man som under sitt korta liv kommer att begå ett antal vidriga dåd, från våldtäkter till dråp. Han är son till en människosmugglare, och redan som nioåring får han hjälpa sin far att sörja för flyktingarnas behov medan de inväntar båtarna mot Europa. För varje år får han allt större ansvar för deras liv, och snart börjar han utsätta sina fångar för tortyrliknande psykologiska experiment.

Efter att fadern och trettiotvå flyktingar dött i en bilkrasch, och Gazâ själv överlevt nästan två veckor begravd under deras lik, blir han fri att börja ett nytt liv som manipulativ stjärnelev vid Turkiets elitskolor. Härifrån följer händelserna på varandra i ett halsbrytande tempo, tills slutet plötsligt kommer med omvändelse, botgöringsfärd och ett slags djupt ironisk försoning.

Vissa förlopp stressar texten igenom lite för fort, och ibland går våldsscenerna på tomgång, blir ineffektivt effektsökande. Ändå är "Mer" verkligen en helvetesskildring av rang, och att det hetsiga språket och den groteska humorn influerats av Célines "Resa till nattens ände" är både uppenbart och uttalat.

Vissa kritiker har läst "Mer" som en fallstudie i ondska. Men kanske är den snarare en parodi på den klassiska bildningsromanen, där en ung man ska lära sig förstå världen och sin egen plats i den. Redan på de första sidorna börjar Gazâ pröva och förkasta olika teorier om våldets natur.

Om jag skyller på min far för att jag blivit som jag blivit, undrar han, kan inte min far i sin tur skylla på sin far, och så vidare bakåt genom generationerna? Om allas krig mot alla är ett naturgivet tillstånd, kan någon sägas vara ansvarig för sina handlingar?

"Det sägs att allt beror på från vilken synvinkel man betraktar något. Men det är dumheter. Allt beror från vilket avstånd man betraktar något." säger Gazâ. Avståndet avgör om man ser en individ, en grupp, ett samhälle eller en ännu större struktur.

När han ska förklara hur flyktingsmuggling övergår i slavhandel, räcker individpsykologin inte till. Den står för nära. Först på längre avstånd kan han konstatera: "Från den varaktiga ekonomins och den varaktiga ondskans synvinkel innebar det en enorm fördel att kunna använda de illegala flyktingarna för illegala arbeten inom ramen för en illegal produktion. Man var tvungen att göra vissa ansträngningar för att cementera ondskan. Det gick inte att förvänta sig att den mänskliga naturen skulle sköta allt på egen hand."

Närmre hoppet än så kommer Günday aldrig. Ändå vill jag läsa in ett hopp i de där raderna, eller åtminstone en möjlig riktning. På individnivå kan man försöka med kärlek, respekt och förståelse, men "den varaktiga ondskan" handlar om intressekonflikter på systemnivå snarare än enskilda fall av empatibrist. Den kan inte älskas bort och det räcker inte att förstå den. Något annat måste till.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".