Jan Malmsjö i "Krapps sista band".
Jan Malmsjö i "Krapps sista band" på Dramaten. Foto: Sören Vilks
RECENSION - TEATER

Genialt upplägg i "Krapps sista band" på Dramaten

Mikael Timm: Det är stor teater
3:00 min

I helgen hade Samuel Becketts enaktare "Krapps sista band" premiär på Dramaten. I huvudrollen ser vi Jan Malmsjö.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Krapps sista band"
Plats: Målarsalen, Dramaten
Regi/scenografi: Karl Dunér
Översättning: Magnus Hedlund
Medverkande: Jan Malmsjö

En liten pjäs som kräver en stor skådespelare. Så kan man karaktärisera Samuel Beckets enaktare Krapps sista band, som nu haft premiär på Dramaten med Jan Malmsjö i huvudrollen. Kulturredaktionens Mikael Timm har sett pjäsen.

– Krapp - skräp eller skit på engelska - är en ensam författare som fyller 69. Och varje födelsedag lyssnar han till en slags bandad dagbok han spelat in tidigare födelsedagar. Så där sitter Krapp ensam på scen och lyssnar till vad han sade 30 år tidigare.

De flesta tänker väl på "I väntan på Godot" när Samuel Becketts namn nämns, men den här en-timmes monologen eller pjäsen spelas väl rätt ofta?

– Absolut. Den skrevs ett par år efter "I Väntan på Godot" och är en av Becketts mest omtyckta en-aktare, han skrev ju många korta pjäser. Jag har sett Krapp flera gånger i Sverige och också utomlands, senast för ett år sedan i Paris där den tyske mästerregissören Peter Stein satte upp den - då med Jacques Weber i den enda rollen. Och tidigare har Stein regisserat Klaus Maria Brandauer i samma pjäs på tyska. I Sverige har den tidigare spelats med Erland Josephson.

Vad är det som lockar regissörer och skådespelare?

– Upplägget är ju smått genialt. Det är alltså bara en skådespelare på scen. Och monologer kan ju vara trista. Men det finns ju en i bandspelaren också - så det är faktiskt en dialog mellan en person i olika åldrar.

– Och så är språket så precist. Krapp minns en kärlekshistoria, ett ögonblick av den då han säger att de skall göra slut vilket kvinnan knappt reagerar på - men så tittar hon på honom och han blir intagen av blicken kvinnan ger honom. Han anar ett helt annat liv.

Om du jämför med andra uppsättningar du sett, var är skillnaden?

– Karl Dunér som regisserat många Beckettuppsättningar och Jan Malmsjö har gjort en mycket nedtonad Krapp. Själv var jag mer förtjust i Peter Steins och Webers clownaktiga - ända fram till sista minuterna.
Då vinner den nya versionen därför att den är så vacker. När Jan Malmsjö uttalar Krapps ord om de där minuterna då lyckan låg inom räckhåll men sedan försvann, ja det är nästan så man kan gråta. Krapp lämnar man inte på Dramaten, han hänger med hem och flyttar in i garderoben där man kommer att se honom igen - när man minst anar det.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".