De sju dödssynderna, Sara Suneson och Edda Magnason -
De sju dödssynderna, Sara Suneson och Edda Magnason. (beskuren) Foto: Mats Bäcker
RECENSION - OPERA

Elegant skitighet i Weill och Puccini på Göteborgsoperan

Per Feltzin: "Man har gjort Weill förfinad och Puccini smutsigare."
2:30 min

På Göteborgsoperan blandar de sju dödssynder med en komisk arvstvist där en av världens mest älskade arior hörs. Weills De sju dödssynderna visas ihop med Puccinis enaktare Gianni Schicchi.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "De sju dödssynderna och Gianni Schicchi"
Tonsättare: Kurt Weill och Giacomo Puccini
Dirigent: Antony Hermus/Alexander Hanson
Regi: David Radok
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Koreograf: Thomas Wilhelm
Medverkande: Edda Magnason och Sara Suneson i De sju dödssynderna. Åke Zetterström, Anna Johansson och Ingrid Tobiasson i Gianni Schicchi. M.fl.
Göteborgsoperans orkester
Speltid: 5 dec 2017

Det är Anna Johansson som sjunger operarian O mio babbino caro men först ut är Edda Magnason i typisk marschmusik á la Weill.

Att sätta upp de här två tillsammans är nog första gången i historien och det lyckas inte fullt ut på Göteborgsoperan. Det har blivit två bra, inbjudande uppsättningar men olika. De skrevs 1918 och 1933 och bygger på helt olika slags estetik. Weills och Brechts uppfordrande berättelse om utnyttjandet av människor och Puccinis skruvade komedi om girighet vid ett arv.

Regissören David Radok med bland annat scenografen Lars Åke Thessmans scenbygge binder ihop det. Ett hyreshus utifrån i Weills USA där man skymtar Puccinis personer genom fönstren och där vi i andra akten ser hyreshuset inifrån och anar Weills sorgliga människor utanför. Enkelt - kristallklart.

Att det ändå blir lite tamt i Weill beror på elegansen i en operaorkester som har svårt att bli skitig nog. Trots att det är detaljrikt lett av Antony Hermus.
Edda Magnason har en fantastisk utstrålning och skicklighet i röst och rörelse men stämman blir tunn i det här stilfulla. Varför inte micka upp henne tufft? Det hade fungerat med estetiken.

Puccinis Gianni Schicchi har gjorts svinaktigare än normalt. Familjen som vill rädda ett arv från att hamna hos munkarna, gör verkligen allt för att få egendomarna och Åke Zetterström är perfekt i rollen som den som låtsas vara den döde för att på så sätt skriva ett nytt testamente. 

Man har alltså gjort Weill förfinad och Puccini smutsigare och det gör att berättelserna snuddar vid varandra. Men inte mer.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".