Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Teaterfestival i Buenos Aires om fattiga kvinnors erfarenhet

Publicerat onsdag 25 oktober 2017 kl 09.25
Pjäsen "Ljusets hastighet" bygger på kvinnors livsberättelser
(8:37 min)
Marta Gimenez, en av skådespelarna i föreställningen "Ljusets hastighet"
1 av 6
Marta Gimenez, en av skådespelarna i föreställningen "Ljusets hastighet" Foto: Naila Saleem/Sveriges Radio.
Regissören Marco Canales.
2 av 6
Regissören Marco Canales. Foto: Naila Saleem/Sveriges Radio.
Procession som en del av föreställningen.
3 av 6
Procession som en del av föreställningen. Foto: Naila Saleem/Sveriges Radio.
Föreställningen i kyrkan.
4 av 6
Föreställningen i kyrkan. Foto: Naila Saleem/Sveriges Radio.
Slumområdet Villa 31.
5 av 6
Slumområdet Villa 31 i Buenos Aires. Foto: Naila Saleem/Sveriges Radio.
Plaza San Martín i Buenos Aires.
6 av 6
Plaza San Martín i Buenos Aires. Foto: Naila Saleem/Sveriges Radio.

I helgen avslutades den internationella teaterfestivalen i Buenos Aires. Sveriges Radios kulturkorrespondent var där.

En av pjäserna på festivalen var "Ljusets hastighet", en fyra timmar lång pjäs som spelas människor som bor i Buenos Aires slumområden. 

Det speciella med "Ljusets hastighet" är att den bygger på livsberättelserna från de medverkande kvinnorna.

Pjäsen börjar med sång på Plaza San Martin i centrala i Buenos Aires. Regissören Marco Canale uppmanar oss sedan att ta en blomsterkruka i famnen och gå till bussarna som ska ta oss till Villa 31, stadens äldsta slumområde där många av de boende kommer från andra regioner eller andra länder i Latinamerika.

Hälften av de boende saknar avlopp och rent vatten i sina hem och färre ungdomar går ut gymnasiet där jämfört med i andra delar av Buenos Aires. Myndigheterna har inlett ett projekt för att förbättra situationen i området säger man, men det arbetet är omstritt. 

Vi följer våra guider, det vill säga kvinnorna från området som ska framföra delar av sina liv för oss och går in i ett av hemmen, ett litet hus av betong och hamnar i ett litet rum med ett bord i mitten. På det ställer vi krukorna. Det finns en liten kökshörna och en symaskin med tyger intill. Vi besökare får små lappar och uppmanas läsa kvinnornas berättelser högt. 

Ramonas berättelse handlar om när hon som ung varit ute och dansat hela natten med sin syster. När de kom hem på morgonen skickade pappan direkt ut dem på fältet för att arbeta utan att låta dem sova först.

– När jag kom tillbaka till Buenos Aires efter att ha bott utomlands länge kände jag mig som en främling och började fundera på vad de äldre tycker om Argentina, landets historia och framtid, säger Marco Canale som har regisserat pjäsen.

Han ville också utforska de eviga frågorna om livet, kärleken och döden. "Ljusets hastighet", "La Velocidad de la Luz", är mer en erfarenhet än en pjäs tycker regissören Marco Canale. Jag är benägen att hålla med honom. Inledningsvis ställs frågan: vilken plats på jorden vill ni återvända till och vad finns där?

Utifrån detta berättar kvinnorna om sin barndom; om drömmar om att få studera, om hur de gick till postkontoret i närheten för att köpa en tomt när de först kom hit, hur de tvångsförflyttades under diktaturen på 1970-talet, om nära och kära de förlorat.

Huvudpersonen i denna erfarenhet är Maria från Bolivia som inte träffat sin mamma på fyrtio år.

Hon vill åka tillbaka för att be om förlåtelse för att hon blev så arg då för länge sedan när hon ville läsa vidare och istället var tvungen att arbeta som fåraherde. Hon bestämmer sig för att åka till Bolivia och med på färden är de andra kvinnorna som berättar episoder ur sina liv.

Handlingen i föreställningen går kors och tvärs i tid och rum, man blandar friskt mellan det som nog faktiskt hänt på riktigt och den fiktiva berättelsen. Kvinnorna växlar också mellan flera olika språk när de berättar om traditioner och ritualer från sin barndom.

Efter den första delen som ägt rum i en kyrka i området Villa 31 går vi alla i procession till en annan kyrka för att där hedra prästen Fader Mugica. Han kom till slummen i slutet av 60-talet och dödades under diktaturen. Han hade genom sitt arbete kommit att få ett stort inflytande i området och det tros vara anledningen till att han mördades. När vi förflyttar oss runt i Villa 31 åtföljs vi av några poliser som är där för att se till att inget händer oss.

Marta Gimenez, är en av pjäsens skådespelare. Hon växte upp i en annan del av Argentina, i Misiones. Hon är änka, har åtta barn och arbetar med välgörenhet genom kyrkan i området.

– Jag tycker om att leva här, prästerna är mycket enkla och vi arbetar på. När Marco kom kände vi honom inte alls och jag sa först att det här verkar vara en karl som kommer med dumheter för han fick oss att prata rappakalja, hålla på att slåss och jag vet inte allt, berättar Marta Gimenez.

Idag ser hon på regissören som sin gudson för han har fått henne att förstå att hon kan. Förut var hon mest rädd och blyg. 

– Men så när Marco började arbeta och formade oss till det han behövde, då märkte jag att vi duger något till trots vår ålder, säger Marta Gimenez och konstaterar att hon blivit en annan människa.

Hon pratar om sig själv och sina medskådespelare som tjejer. De går ideligen runt och kindpussar oss. Vid ett tillfälle ber de också för oss och när vi kommer till den sista anhalten för föreställningen, kyrkan nummer två, bjuder de upp publiken till dans och allsång.

– Jag är mycket rörd och tycker att det här är fantastiskt, säger Valentina från Buenos Aires.

Hon är inte ensam bland publiken om att röras till tårar under föreställningens gång. Det här är första gången hon är i Villa 31 men hennes föräldrar arbetade i området när hon var barn. Vad är det som gör den här erfarenheten så stark för henne undrar jag?

– Berättelserna, att de är verkliga och att det är så enkelt framfört. De är så ödmjuka och naturliga, säger Valentina.

Det har tagit två år för regissören Marco Canale och kvinnorna att få ihop den här uppsättningen. Han tycker det är viktigt att folk kommer hit.

– De flesta ser området från motorvägen alltså ovanfrån och utifrån, att komma in här och få höra kvinnornas livsberättelser och drömmar. Det slår sönder folks idéer om hur det är här, säger Marco Canale.     

– Hur fungerar då den här erfarenheten som teater? Jag är lite kluven; emellanåt är det som att bevittna ett väckelsemöte, i nästa stund skrattar jag åt amatörmässigheten, sedan njuter jag av hur fint och intimt kvinnorna gestaltar sina liv. Men så är det där med polisnärvaron som skaver och varför är inte de som bor här och ser på detta tillsammans med oss?

Eftersom detta är en del av den internationella teaterfestivalen så är polisen här säger regissören Marco Canale.

Det är ett stort ansvar att ta hit människor men kanske behövs de inte, säger han sedan.

Hur ser han då på att publiken reagerar så starkt på kvinnornas berättelser?

– Vi står varandra närmare än vi tror och den här pjäsen låter människor möta varandra, säger Marco Canale.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".