Geting.
Foto: Johan Nilsson / TT
VECKANS ORD

Veckans ord: Insektageddon

Varje vecka väljer en av Kulturredaktionens medarbetare ett ord i tiden. I dag Karin Arbsjö om Insektageddon.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Världens insekter håller på att dö ut. På 27 år har mängden flygande småkryp i delar av Tyskland minskat med över 75 procent. Det visar en forskningsstudie som presenterades för några dagar sedan.

Och när jag tittar på kurvan som visar insektssamlarnas resultat blir bilden så tydlig: den är på väg ner mot noll. Inte om hundra år, utan om kanske femton. Massdöden av insekter - insekter som ju är en förutsättning för det mesta annat liv - är en ekologisk katastrof som vi befinner oss mitt uppe i. Den går förmodligen att hejda, men inte om vi fortsätter med industriellt jordbruk i global skala på samma sätt som nu.

George Monbiot, flitig miljöskribent i The Guardian, skriver att han numera ser det storskaliga jordbrukets effekter på naturen - det vill säga att det dödar icke-mänskligt liv - som det enskilt största hotet mot vår tillvaro på planeten. Alltså: det som kommer att ta kål på oss först, innan klimatförändringarna gör det. Enligt FN kommer vi att kunna fortsätta odla jorden på detta sätt i endast 60 år till. 60 år.

Insektageddon, kallar Monbiot det i sin artikel. Ett ord så löjligt att det ger några sekunders komisk lättnad. Men i själva verket finns det få saker som har gjort mig så skräckslagen.

Samtidigt funderar jag över vad det är för mekanism som gör att undergången redan känns som gårdagens nyheter. Inte en till rubrik med ordet Armageddon i. Det där har vi hört förut! Hur kan orden "världen går under" redan kännas så märkligt uttjatade? Borde vi inte i stället släppa vad vi har för händerna - särskilt om det är en biff eller en flygresa - och göra allt vi kan för att se till att våra barn slipper se när världen faktiskt gör det, går under alltså?

Tystnadskultur, måste man väl ändå kalla det, av episka mått. Och jag kan inte låta bli att associera till den senaste veckans avslöjanden av mäns sexuella övergrepp som pågått i åratal utan att någon agerat. Alla som blundat och hållit för öronen i stället för att se det som ägt rum mitt framför ögonen. Och till den destruktiva manlighet som bara vill ha mer makt, utrymme och resurser på andras bekostnad.

Om det gick att skrika hål i den tystnaden måste det väl också vara möjligt att sluta blunda för hoten mot allt mänskligt liv? Och läsa mer än rubriken på undergångsartiklarna. För lite längre ner i texten kommer det ju nästan alltid: det är inte för sent.

Veckans ord

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".